Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.
Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.
Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.
Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.
Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.
Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.
Tack för alla snälla ord. Jag tror faktiskt att jag skrev att filmen nog funkar bättre om man faktiskt gillar musiken ifråga. Och det där är lite i smörigaste laget för mig, jag lyssnade inte på det ens när det begav sig. Var alltid mer inne på rock av det punkigare slaget.
Jag fruktade faktiskt av ditt förprat att vi skulle befinna oss längre ifrån varandra när det gäller den här filmen än vad vi gjorde när det kom till kritan. Vi är i alla fall inte som de där demonstranterna som står på varsin sida om gatan och skriker åt varandra. 🙂
Jessica:
Du och din blogg är värd alla snälla ord som finns, även om vi inte alltid tycker lika om saker och ting 🙂
Innan jag såg Rock of Ages på bio trodde jag den skulle vara i linje som den recension du nämner. Och eftersom jag är ”född inom hårdrocken” hade jag enorma krav. Men efteråt uppfattade jag filmen precis på motsatta sätt som många av de som gett den ett lågt betyg.
Jag ser den som en ny och bättre (!) version av Spinal Tap. Det är mycket av allt, bara för att driva med stereotyperna och utan en tanke på att vara nostalgisk. Ser man den så är den helt okej.
Eller som Kulturbloggen sa det: ”Det finns två sätt att se filmen: som en underhållande halvtöntig film och då fungerar det och får det betyg som jag gett den. Eller så ser du den som en film om rockmusiken och dess image under åttiotalet och då hamnar du säkert på samma betygsnivå som Fredrik Strage i DN gör.”
dan:
Underhållande och halvtöntig ÄR den ju men det kan vara helt okej det också. Men bättre än Spinal Tap?
Mja. Själv tycker jag det eftersom jag inte är ett fan av den släpiga brittiska humorn i Spinal Tap. Eller så kan man säga att Rock of Ages är Spinal Tap 2.0. Kanske låter bättre 🙂
dan:
Det låter bättre OCH jag förstår vad du menar 🙂
Russell Brand var ju en av höjdpunkterna, han och Alec Baldwin.
Jag har svårt både för hårdrock, ”den typ av rock vi har hört mycket om” som Siewert Öholm en gång beskrev genren, och musikaler. Därför torde ju denna var ett rejält bottennapp, men icke.
Fann den i stället rätt underhållande. Mer än så tänkte jag inte på den. Tre svaga Baldwin-hångel av fem möjliga.
Pladd:
Jag har S Å svårt för Russell Brand. Jag tycker inte han verkar vara en schysst människa där bakom alla manér och poser.
DET kan jag ju i och för sig förstå. Jag har egentligen aldrig sett honom i något annat, förutom Dumpad, och har därför ingen direkt relation till honom.