Nu kommer jag svära i kyrkan och gå tvärt emot i princip hela filmtittarvärlden men jag tycker Roma var en dötråkig film.
Jag har otroligt svårt för detta anti-tempo, för alla dessa långa tagningar som följer rinnande vatten ner i en brunn, parkerande av en bil i ett litet för trångt garage, en blåsorkester som man i scenens början ser långt därborta och inser att innan någonting av värde kommer att hända måste orkestern komma ända fram i bild och gärna passera och då stannar blodet i kroppen och jag dör en smula av leda. Jag märker att det börjar klia på kroppen bara jag skriver detta. Det är nåt med denna typ av filmande man som filmälskare uppenbarligen ska uppskatta men jag gör inte det.
Den mexikanske mästerregissören och manusförfattaren Alfonso Cuarón har totat ihop en svartvit film med Netflix-pengar som handlar om ett hembiträde i Mexico City i början på 70-talet. Den klockar in på 2 timmar och 15 minuter och det är en spellängd som känns i baken även om jag sitter i min egen soffa. Det är också en film som fått biopremiär både här och där världen över för jag antar att Netflix inte på något sätt vill att denna film ska kunna diskvalificeras när det blir tal om Oscarsnomineringar.
En Netflix-film på Fina Galan, det skulle smaka hallonpaj det! Och ja, med tanke på den mängd ståfräs och flytningar filmen framkallat hos all världens filmrecensenter skulle det förvåna mig om Oscarsjuryn kan blunda för Roma. Cuarón har ju redan vunnit en Oscar för Gravity och nu ger han sig in i en berättelse som blir ett drama ”i det lilla” och som GIVETVIS är ögon-porr för alla fetischer av svartvita skuggor och taktila ytor. Att den blir nominerad för Bästa Utländska film borde inte ens ge pengarna tillbaka, frågan är om den tar sig in även på bigshoot-listan och blir nominerad som Bästa film – också? Omöjligt är det inte.
Trots min smärre dissning av filmen så finns det EN scen som jag bär med mig som ett väldigt fint filmiskt minne och det är en scen som innefattar en förlossning. Stor filmkonst och ett extremt snyggt hantverk bakom åkningar, icke-klippningar, skådespeleri, det lilla barnet, allt. Väldigt gripande scen. För övrigt var det inte min kopp thé. Alls.
Åh vad skönt med någon som skriver detta! Jag blev så besviken på filmen, tyckte den kändes 4 timmar lång, och fick hela tiden stoppa mig själv från reflexen att ta upp min telefon och slösurfa. Håller med om förlossningsscenen, otroligt fin scen och fint filmat. Dessvärre hade jag inte utvecklat några känslor alls för huvudpersonen och kände mig inte så emotionellt gripen som jag nog annars hade blivit av den typen av stark scen.
My:
Kände samma sak för henne under förlossningen. Tänk om jag hade brytt mig, då hade scenen varit alldeles förkrossande troligtvis.
Och ja. fyra timmar. Minst. 🙂
Jag återkommer på onsdag men föga förvånande talade just förlossningsscenen inte alls till mig… Fattade du vad den där karln i typ träskmonster/bigfootkostym som sjöng vid skogsbranden pysslade med?
Han var Crampus
Jo, så mycket förstod jag men jag fattade inte vad sjungandet hade med skogsbranden att göra
Såg du den på bioduk eller TV? Hade själv förmånen att få se den i en TYST biosalong. Ren njutning. Älskade hela filmen
Peter:
Såg den hemma på min jätte-TV. Tyst och lugnt med ett harmoniskt och förväntansfullt sinne (om än med inför-jul-tempo i kroppen…)