ROVDJURET

Det är inte bara i Danmark som det är nåt ruttet, det är det i djungeln nånstans i centralamerika också.

Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans grupp av välpumpade soldater kallas in i djungeln för att rädda några överlevande höjdare som råkat ut för en helikopterkrasch. Men det finns nåt annat i djungeln, en tingest så mycket värre än dom någonsin kunnat ana. Ett rovdjur som inte är från denna värld.

Trots att jag har sett mängder av riktiga snubbe-action-filmer och macho-lasse-rullar genom åren så är det bara en handfull som får mig att gro pung.

Rovdjuret är en av dessa. Rovdjuret är en film som ger testosteronet ett ansikte. Det fullkomligt strömmar ut manliga hormoner från TV:n, det är som att det finns en osynligt rör mellan snubbarna i bild och min egen binjurebark och det är inte utan att det börjar fantomklia mellan benen när testiklarna lägger sig på plats.

För här snackar vi VM i biceps. Här snackar vi inte en påse bilar till eftermiddagsfikat, här är det en kånkenrygga med anabola och snabbkaffepulver med sked.

I den här filmen snackas det inte känslor i onödan, här är det mestadels rätt tyst. Alan Silvestris aggressiva mastodontmusik tuggar sig igenom djungeln som en ångvält och rovdjuret springer omkring mellan träden som en extremt stor kameleont.

Scenerna när rovdjuret inte ska synas, när djungeln liksom ”äter upp den”, håller inte direkt nuförtiden, däremot när rovjuret visar sig som the monster itself, DET är fortfarande extremt bra gjort. Effektkungen Stan Winston kan nöjt sitta på sitt moln och vara stolt.

Det är klart som korvspad att Rovdjuret var bra mycket ballare som film betraktad när jag var 15 år än den är nu, men den funkar.
Det är en underhållande film, den är bitvis spännande, den är skönt kleggig och inte direkt förskönande. Arnold är inte världens bästa skådis men han är Arnold och det räcker en bra bit. I alla fall Arnold anno 1987.