Rost och ben. Metallsmak i munnen, ljudet av krossat skelett. Kanske syftar titeln på en boxares vardag, kanske på rostiga kroppsdelar?
Vi får följa slagskämpen Ali (Matthias Schoenaerts) som flyttar till sin syster i Antibes tillsammans med sin lille son. Han får jobb som dörrvakt och en kväll räddar han Stéphanie (Marion Cotillard) undan ett bråk. Stéphanie jobbar med att dressera späckhuggare och råkar ut för en arbetsplatsolycka (ett torrt men korrekt ord för vad som sker) och trasig och deprimerad tar hon kontakt med Ali och dom två utvecklar en ganska komplex gemenskap.
Rust and bone är en film som sätter sig som en nit i bakhuvudet. Jag tycker det är både förvånande och rent konstigt att filmen inte uppmärksammades ett endaste dugg vid Oscarsgalan tidigare i år. Att Marion Cotillard inte blev oscarsnominerad är rent tjänstefel och i en rättvis värld borde filmen ha fått en nominering för Visual effects. Åtminstone. Effekterna är nämligen häpnadsväckande snyggt gjorda och utan att spoila för mycket känns det som att Cotillard gjort stora ingrepp på sin kropp för att kunna spela rollen.
Jag tittade på filmen och jag lät som Darth Vader, jag gjorde det. Jag försökte bete mig civiliserat och normalt men det lät som att jag försökte andas in i en väldigt liten plastflaska. Samtidigt såg jag att högerhanden var knuten och slog mot soffkudden, bang, bang, bang nästan som i kramp. Det var slag som från en zombiehand, nyligen avkapad med levandes sitt eget liv.
Att bli både berörd och upprörd på det här sättet av en film hör inte till vanligheterna för mig. Oftast kan jag behärska mig, tänka ”det-är-bara-film-tanken” om det blir för jobbigt men en speciell scen i den här filmen förvandlar mig mentalt till en liten liten flicka igen. Jag ser alltså en filmsekvens ”live” som förföljt mig i mardrömmar ända sedan barnsben och det var inte mer än ett år sedan jag drömde om det senast. Jag vill inte skriva för mycket om vilken scen det är, jag säger bara att scenen innehåller ett barn och en förälder och den är lika otäck ur bådas synvinkel.
Rust and bone är en filmisk käftsmäll och en mycket sevärd sådan. Kanske bör den undvikas en tjommig fredagkväll i sällskap av fnittrande vänner och kylt bubbel men annars, se den, bara gört.
Och en is?
Jag gick in till filmvisningen och ville inget hellre än att få uppleva en härligt dyster och stark drama, en tung och kanske olycklig kärleksfilm, ett diskbänksrealistiskt mästerverk. Allt det där fanns på duken men den nådde inte mer än till ytan av min hud. Cotillard var mycket bra, men jag kunde inte ta in den manliga huvudrollen. Jag hatade honom.
Henke:
Oj. Hatade honom? Vill du förklara mer?
Egoistisk, barnslig, opålitlig, oansvarig, illojal, dåligt föredöme för barn… Hur många risiga karaktärsdrag ska jag lista? Slog han inte sonen eller flickvännen också? Kommer inte ihåg, men antagligen ja.
Henke:
Tack för det. 😉
Håller med dig till hundra procent (fast det förstörde inte filmupplevelsen för mig), det var bara intressant att se det i skrift 😉
Jag tyckte in heller om den manliga huvudrollen, han förstörde stundtals filmen medan Marion Cotillard (och hennes roll) var fantastisk!
En film som har växt efter att jag såg den, då ”bara” en stark trea/svag fyra..nu en stabil fyra! http://www.djungeltrumman.se/rebecca/post/Rust_and_Bone
Rebecca:
Marion Cotillard – allena – lyfter hela filmen. Hon är SÅ bra här (och alltid). 🙂
Intressant att vissa stör sig på den manliga huvudkaraktären. Det var ju en av filmens starka sidor – att båda huvudpersonerna hade sina svagheter, precis som de flesta ”dödliga” har (i verkligheten).
Det bör väl också noteras att regissören även gjort Un prophète, så gillade man den ska man ta en titt på denna. Jag gillade En profet mer, men Rust and Bone har gott om starka scener och bra skådespeleri för att den ska ses.
Movies-Noir:
Dom hade väldigt många svagheter men också styrkor. Ju mer jag tänker på filmen ju bättre blir det 😉
Exakt, det är lätt att man bara ser svagheterna i karaktärerna. Helt klart en av filmens styrkor, men uppskattar man det inte så är det klart att filmen inte blir så bra.
Jag sållar mig till Henkes linje här. Ser inte mycket till försonande drag hos snubben, det enda han gör ”bra” är ju en reparation av sitt eget misstag. Sedan är väl hans relation till Cotillards karaktär rätt intressant ändå, men det känns som att alla hans beslut grundas på ren och skär dumhet och/eller egoism. Och såna människor finns det ju kanske, men tveksamt om man orkar se filmer om dem. 🙂
Min favorit av regissören är 12 år gamla ”På mina läppar” (”Sur mes lévres”). Skådespelarna är banne mig lika bra som i den här, men framför allt gillar jag huvudpersonerna mer – trots deras brister. 🙂
Gustav:
Det finns många filmer som jag avskyr/dissar helt just pga det du skriver – jobbiga karaktärer helt utan försonande drag. Men här tycker jag det funkar. Filmen i sig är så pass svart att han passar in, han funkar i all sin otrevlighet. Tycker jag då 😉