”Jag vet inte varför jag återvände till min barndoms by. Ibland gör man saker man inte själv förstår.”
Orden är Daniel Daréus (Michael Nyqvist). Han är den där Store Kände Dirigenten Kay Pollaks film handlar om.
När jag hör honom säga dessa ord i inledningen av den där filmen känns det som att det är jag som pratar. Ibland gör man saker man inte själv förstår. Ja det gör man. Som att se Så som i himmelen en fredagskväll tillsammans med min mamma elva år efter att vi såg den på bio tillsammans och jag skämdes som en hund över hennes tjoande, ljudligt gråtande och skrikande ”BLOOOD! NÄÄÄ VA MYCKET BLOOOOD!”
Jag såg uppföljaren Så ock på jorden på Malmö Filmdagar i tisdags (min recension av den kommer på torsdag) men någon recension av första filmen fanns inte att hitta på min blogg. Så kan vi ju inte ha det! Därför sitter jag nu med en kopp kaffe, en ihopklämd C More-dammsugare och en mamma som redan en kvart in i filmen är asförbannad (”VAD HETER HAN? MORBERG? JAG KAN INTE SE DEN DÄR FAN LAGA MAT ENS, HAN ÄR EN JÄÄÄVEL, HAN FÖRSTÖR HELA FILMEN!”)
Jag tyckte om Så som i himmelen när det begav sig. Jag gav den en stabil trea i betyg då och känner mig faktiskt lite orolig för hur nutida jag ska se på filmen. Michael Nyqvist anno 2004 var 44 år och en hottie, en skådis som inte kunde stava till överspel på samma sätt som jag upplever honom i nya filmer. Frida Hallgren var trettio år 2004 men hennes Lena är (väl?) betydligt yngre än så? Å andra sidan utspelar sig uppföljaren blott några månader efter denna film slutat och då är Frida Hallgren fyrtioett… Well, ålder är ändå bara en siffra, eller hur var det?
Daniel (Nyqvist) återvänder i alla fall till sin barndoms norrländska by när han tvingas lugna ner sig arbetsmässigt efter en hjärtattack. Hans genomtänkta plan är att iklädd tunna dansmackor och höstjacka mitt i vintern köpa byns Folkskola, ett hus i avsaknad av värme och rinnande vatten. Smart kille det där. Full koll på klimatet i ett område i världen där han alltså är uppväxt. Jaha det är snö??? Jaha det är kallt?? Jahaaa, kanske att man skulle behöva sig ett element för att slippa hacka tänder om nätterna?
Lena (Frida Hallgren) sitter i kassan i byns matbutik. Öppen, glad och med en sprittande aura kommer hon nära alla människor hon träffar, hon pratar, lyssnar och har utsläppt oborstat hår och ett leende som smittar. Daniel blir betuttad i Lena, Lena fascineras av Daniel och runt omkring dom befinner sig byns mer eller mindre inskränkta invånare med prästen Stig (Niklas Falk) och allt-i-allo-butiksägaren Arne (Lennart Jähkel) i centrum.
Gabriellas (Helen Sjöholm) enda andningshål från sin alkoholiserade misshandlande make (Per Morberg) är repetitionerna i kyrkokören som Daniel håller i och deras förhållande är en bihistoria genom hela filmen. Gabriellas sång, du vet. Den där som fixar värsta hurven genom hela kroppen när Helen Sjöholm sjunger. Vilken jäkla scen det där är alltså!
133 minuter film passerar och jag tycker inte filmen är så pjåkig. Den funkar. Den håller. Dialogen flyter på, många av skådespelarna gör riktigt fina prestationer och jag tycker filmen förtjänar dom åtta guldbaggenomineringar den fick OCH oscarsnomineringen för Bästa utländska film. Det blev inga vinster dock.
Visst kan man titta med förstoringsglas och reta sig på både scener och manus om man skulle vilja (cykelscenerna borde ha klippts bort), visst kan jag tycka att det skriks osedvanligt mycket och visst gränsar det till jobbigt teatraliska frikyrkligheter ibland men jag tycker – förvånande nog – att filmen håller sig på ”rätt” sida hela vägen.
Kay Pollak har med Så som i himmelen gjort en film som förtjänar den klassikerstämpel den faktiskt har. Den förändrar inte min värld varken vid denna tittning eller förra men min mamma reagerade lika starkt på filmen nu som då. En av dom bästa filmerna som gjorts låter hon hälsa. Bara Forrest Gump, Den gröna milen, Grabben i graven bredvid och Stekta gröna tomater är bättre.
När jag såg filmen 2004:
När jag såg filmen 2015 (tre dagar efter att jag sett uppföljaren Så ock på Jorden):
Hahaha, mamma E, jag grätsnörvlade också högt på bio. Så pass att mitt sällskap oroade sig så smått. 🙂
Boknörden:
Då ska det bli kul att höra vad du tycker om uppföljaren. Spännande! 😉
Enligt egen åsikt extremt överskattad. Styltig dialog, styltiga skådespelarinsatser, medioker regi. Men visst, jag kan förstå att det finns dom som tycker om den. Och jämför man den med det allra mesta som görs i Sverige så….
David:
Jag tycker det görs ganska mycket bra film i Sverige också. Och dålig. Precis som i alla länder 😉
Ok, du har helt rätt. 99,99% av all film som görs i hela världen är skräp, så sant, så sant. 🙂
David:
Njaaaa, nu var det väl inte riktigt det jag skrev va? 😉
Jag vet, jag är kusligt duktig på att utläsa andemeningen i vad andra skriver. 😀
Kul att den höll sig 🙂 Jag återkommer med på vilken sida av vägen som jag återfann filmen… Men kan väl konstatera att eftersom jag inte upplevde ditt flyt blev det till att plocka fram förstoringsglaset.
Sofia:
Jag vet inte om jag sett fram emot några recensioner mer i år än dina texter om Så som i himmelen och Så och på jorden. Det blir frukostmys med stoooor kopp kaffe dom mornarna 😉
But hey, no preassure 😀
Sofia:
Du kommer inte göra mig besviken. I can fiiiiil it!!
Jag är av naturen MYCKET skeptisk till Kay Pollack. Det är något med den mannen som ger mig obehag, kanske har det att göra med de där förläsningarar han har ”Att välja glädje” vem väljer att inte välja glädje??? Det är något som inte stämmer – Barnens ö har jag sett sedan fick det räcka.
filmitch:
Jag skulle säga att det är många som inte väljer glädje. Många som hellre grottar ner sig i bitterhet, offertänk och allmän pessimism än att försöka välja just glädje. Så jag tror nog Kay Pollak behövs – både som föreläsare och filmskapare. Alltid glädjer hab nån – eller retar upp nån 😉
Jag? 😉
filmitch:
Jag tror inte du grottar ner dig i bitterhet och jag tror inte du retar upp så många, däremot glädjer du en hel drös med bloggläsare så du är din egen Kay Pollak man man kanske säga 😉
Bra recension, jag håller med om det mesta även om jag ger den lite högre betyg. Inte minst för att den på något sätt illustrerar det som är väldigt svenskt – och mänskligt. Dessutom tycker jag att det är en av Nyqvists få riktigt lyckade filmer. Kay Pollack däremot är jag också skeptisk till, som någon nämnde i kommentarerna ovan – det är klart att man ska välja glädje och inte vara bitter, men verkligheten är ju inte sådan att det alltid går. Vi är trots allt människor och inte lallande idioter. Eller, vänta nu … 🙂
Magnus:
Haha…vore vi lallande idioter skulle vi alla med lätthet välja glädje utan att ens behöva tänka efter. Nu krävs det en jäkla massa vilja för att ORKA välja glädje så inte är det så självklart som man kanske kunde önska. 🙂
Att jag aldrig lär mig – av bara farten blev det som så att jag såg filmen häromnatten – tids nog kommer ett inlägg men jag kan som så att det här var nog en av de hemskaste filmer jag sett – frågan är nu om jag ska ta och se uppföljaren – kan det bli värre?
filmitch:
SOM jag ser fram emot att läsa den recensionen!! 🙂 🙂 🙂
Och jo, det KAN bli ”värre” så se gärna uppföljaren också 😉