När Har du inte sett den-Johan skulle välja månadens film kände jag mig lite orolig för att det skulle bli Liam Neeson – igen. Samtidigt, jag känner ju Johan, jag borde inte ha oroat mig det minsta, det är klart han skulle välja nåt intressantare än Run all night.
1988 gjorde Isao Takahata en film som heter Eldflugornas grav. Det är en av dom allra bästa och finaste animerade filmer jag sett, kanske den allra bästa till och med – och definitivt den sorgligaste. När Johan mejlade att filmen han valt var Sagan om prinsessan Kaguya blev jag jätteglad! Det är Isao Takahatas senaste film och om den bara hade ett uns av känslan från Eldflugornas grav så skulle jag bli mer än nöjd. Dessutom kändes det lyxigt att få se den på bio. På STOR duk.
Nu visade det sig att filmen gick på en salong på Filmstaden Sergel vars duk bara var marginellt större än min egen TV, men ändå, bio är bio och bio är mysigt. Eller?
Sagan om prinsessan Kaguya är två timmar och sjutton minuter lång och jag tror att jag kan räkna dom tysta, lugna, händelselösa minuterna under visningen på ena handen. Det är orättvist mot filmen – mot alla filmer som blir förstörda på grund av störande moment i biosalongen – att skriva mer om visningen än om filmen i sig men vad fan ska man göra? Jag börjar inte enbart tröttna på att se film på bio, jag börjar tröttna på mig själv också, på mitt skrivande om all SKIT som händer. Samtidigt, när samma mobil ringer TRE gånger och kvinnan som äger telefonen inte ens verkar försöka stänga av ljudet/stänga av mobilen utan bara låter signal efter signal efter signal gå fram. Det blir oroligt i salongen. Till och med dom som inte led svårt av UNGJÄVELN PÅ RADEN FRAMFÖR som fått mängder – LASS – av knastrande snacks som han GIVETVIS tuggar hårt och med öppen mun utan att mamman reagerar det minsta, surar ur.
Sagan om prinsessan Kaguya är en tyst film. Den är tecknad på ett enkelt sätt, enkel i betydelsen ren, med lätthet. Som kalligrafi. Färgskalan är ljus pastell, musiken är underbar, flygande, flytande, kontemplatorisk. Filmen förtjänar och behöver ett lugn runt omkring sig för att komma till sin rätt och detta lugn infann sig inte på Sergel 13 i lördags. Jag känner att jag hade velat se filmen hemma, på natten, med möjlighet till kaffepaus. Den är nämligen långsam, väldigt långsam och kanske lite i längsta laget och detta i kombination med att jag bryskt togs ut ur min ”Kaguya-bubbla” var tjugonde sekund för att det hände saker runtomkring mig som jag inte kunde kontrollera gjorde filmen betydligt sämre än jag tror att den i verkligheten är.
Barn som inte kunde läsa och därmed inte förstod filmen (då den visades med japanskt tal). Dörren som öppnades mitt i alltihop men ingen kom in och ingen gick ut. Filmen var ibland så tyst att ljudet från salongen bredvid slog igenom. En gubbe satt och hostade i princip hela filmen igenom, en gubbe vars fru led av tinitus och som tyckte att en del av filmspanarna behövde tystas under reklamen eftersom dom ”störde” när dom pratade.
Näe, jag tyar inte mer, jag blir bara irriterad. Men filmen då, hur var den? Jag tycker den var fin men den är ingen Eldflugornas grav. Filmen är som att man nynnar på samma ton i 137 minuter. Det är inte falsk-nynning, det är en behaglig nynning men det är ändå bara nynning.
.
Såhär tycker mina filmspanarvänner om filmen – och visningen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Gosh!
Ja jo man börjar ju mer och mer uppskatta att se filmerna hemma i sin egen lya kanske…där inga störningsmoment finns.
FAST visst, det är ÄR ju tråkigt att behöva välja bort bio-känslan… 🙁
Steffo:
Det är jättetråkigt att inte kunna få den där biokänslan, den man faktiskt betalar för. Jag önskar bara att det fanns en lösning på problemet, nån bättre lösning än att alltid se alla filmer hemma… Bio är ju bio men fråga är om bio verkligen ÄR bio nuförtiden? Det kanske bara är vi gamla uvar som är kvarlevor från dåtiden? 🙂
Heeaaar!
Jag hade ju en gång en teori, eller snarare praktik, att aldrig se film på Sergel. Just på grund av ovan nämnda orsaker. Men det verkar vara omöjligt att förutse vilka visningar som faller väl ut och vilka som inte gör det. Vi såg ju Hunger games: Mockinjay på Sergel och där hade jag nog accepterat popcorn och ungdomstumult (ja nu har jag blivit gammal), till och med förväntat mig det. Men INTE på en japansk, textad jävla anime klockan 15 i en pytteliten salong. Det finns ingen logik, det finns ingen räddning!
Håller verkligen med dig om att filmen förtjänar helt andra förutsättningar. Och då kanske jag hade kunnat njuta mer än bara visuellt.
Cecilia:
Jag tycker Sergel har varit ganska okej på sistone (i alla fall när man köper plats på plusstolarna i dom salonger dessa finns) men i lördags var det ju störningsmoment av rätt ovanliga slag ändå. Inte en massa störande skrikande kids eller pensionärer som ska återberätta det dom nyss sett HÖGT, det här var ju ALLA SORTER, HELA TIDEN.
Och du som fick grejer kastade på dig! Gratis snacks! ;D
”och som tyckte att en del av filmspanarna behövde tystas under reklamen eftersom dom ”störde” när dom pratade.”
Dagens skratt! Älskar hur du snappar upp alla dessa detaljer innan, under och efter visningen. Tråkigt att det förstörde filmen dock. Vilka av Filmspanarna var det som förde oväsen under reklamen?
Niklas:
Det var Sofia och Jessica som hade den ”dåliga smaken” att prata med varandra under reklamen och som blev bannade för det. Även Cecilia fick ”skit” för att hon vände sig om och pratade med mig under reklamen/trailerserna, men inte visuellt ”skit” utan godis/snacks kastade på sig.
Hela visningen var ett stort jäkla skämt.
Nej, den här visningen hade krävt en balls-to-the-walls-bröt-action-stänkare. Tyvärr är jag inte helt säker på att jag hade uppskattat Sagan mer på hemmaplan. Den var för seg, helt enkelt
Sofia:
Hmmm…Kanske en tanke till nästa träff? Fickplunta? Massor med sprit för att döva intrycken av omgivningen? Vad tror du? 😉
Haha, kan möjligen komma att påverka intrycken av filmen. Bara en gissning dock 🙂
Så filmen var bättre än publiken? Alltid något.
Carl:
Mycket bättre än publiken!
En visning from hell. Jag undrar hur mycket ens uppfattning om filmen påverkades av visningen. Som det var nu så var man (läs: jag) nästan aldrig inne i bubblan. Möjligen under den där kolteckningssekvensen då hon sprang (se gifen i mitt inlägg).
Jojjenito:
Kolteckningssekvensen är det jag minns allra bäst från filmen. Den behövdes som nåt slags ”uppvaknande” i filmen, just då var det svårt att fokusera på det som skedde runtomkring. En skön minut 😉