När man ger sig in i Saw-världen måste man ha EN sak klar för sig, den första Saw var något heeelt nytt när den kom. Det är nämligen lätt att tänka att det är ett illaluktande skräckfilmsträsk man ska klegga sig igenom både när man – som jag – ska se om alla filmerna igen och som du om du läser recensionerna. Men det finns mycket med Saw-filmerna som är speciellt och riktigt bra, att serien inte håller samma höga klass hela vägen är knappast överraskande.
Men för att börja från början, Saw var en lågbudget-indieskräckis som visades på Sundancefestivalen 2004. Den köptes upp av filmbolaget Lionsgate som verkligen trodde på filmen och en stor anledning till att den gick så bra var att den blev en snackis. Alla som sett den pratade om den och ingen som sett den glömde den. Jag vet med mig själv att jag tvingat en handfull skeptiker (eller två, eller tre) att se filmen, flera av dessa hade svårt med nattsömnen efteråt men ingen var arg (konstigt nog).
Filmens manusförfattare och regissör heter James Wan och nu är han ett stort namn men det var han inte då. Nu känns han igen med filmer som The Conjuring och Insidious 1 och 2 men innan Saw hade han endast gjort en kortfilm. Man kan säga att Saw var för honom vad Duellen var för Steven Spielberg och vad Fucking Åmål var för Lukas Moodysson.
Nu var det några år sedan jag såg Saw sist (har kanske sett den tjugo gånger totalt) och det är både med förväntan och viss rädsla jag sätter mig i soffan för att se den ännu en gång. Mina minnen av den är så goda, jag vill inte spoilera nåt men jag vill heller inte skriva en recension baserad på gamla (men goda) minnen. Så jag ser den. Igen.
Jag behöver bara se den inledande scenen med badkaret för att hamna rätt igen. Adam (den kanske inte överdrivet skådespeleriutbildade Leigh Whannell) och den bleksminkade doktorn Lawrence Gordon (Cary Elwes) är fastkedjade i ett smutsigt och helkaklat utrymme och mellan dom ligger en död man, skjuten i huvudet. Någon har satt dessa två män där av en anledning. Allt man gör i livet har en mening, likaså allt man inte gör. Manuset är så smart och så fullt av små tankeställare och twister att det är rena rama julafton för såna som jag som annars brukar gnälla på att filmer i denna genre ofta saknar både sans, vett och logik.
Saw är otäck, spännande, välgjord och med ett manus som håller hela vägen. Hela filmen är ett bevis för att med tillräckligt goda och hållbara idéer spelar budgeten mindre roll. Hur det gick med uppföljaren kan du se nästa fredag.
Originaltitel: Saw
Produktionsår: 2004
Regissör: James Wan
Manus: James Wan och Leigh Whannell (japp, den mediokra skådisen som spelar Adam)
Budget: Ca 1,2 miljoner dollar
Bodycount: 6 döda
Mest kreativa scen: Jag skulle kunna säga scenen som innehåller kombinationen såg och fot men det är lite för enkelt. Hela filmen är nämligen kreativ in i minsta detalj och sågprylen är visserligen den mest spekulativa (i alla fall för icke skräckfilmsvana tittare) men inte den mest kreativa. Så jag måste säga slutet. Slutet är helt enkelt förjääävla bra.
.
Ja, o ja. Sjukt bra film, som tyvärr blivit lite nedsvärtad av sina uppföljare och en massa andra liknande skräckisar som bara gör skäl för sin lågbudgethet… Har du föresten sett en film som heter Cube?
dan:
Jag såg Cube när den kom (typ 98-99-nånting väl?) men minns inte mycket av den. Gillar du den? Nåt jag borde se om?
Mja, det är en helt okej film. Inget man måste se om, men kul med tanke på Saw. Tänkte mest på att det är väldigt mycket av Saw-konceptet redan där, minus överflödet av blod då så klart 😛
dan:
Jo, jag minns att den var lite klurig men kanske inte så ”skräckig”. Jag ska ha den i bakhuvudet, det är inte omöjligt alls att jag ser om den. 🙂
Jag såg faktiskt Cube 2 – Hypercube först och älskade den. Sen såg jag Cube och den var också bra, väldigt innovativ när den kom kan jag tänka mig. För mig blev det lite att den man såg först var den man kommer ihåg. Tror det finns en trea också men den har jag inte sett.
Henke:
Sawfilmerna då, har du sett dom? 🙂
Såg Saw när hajpen redan slagit till och då blev det naturligtvis inte riktigt samma sak. Men visst är den häftig och klurig och slaffsig. Bortsett från slutet då 😉
Sofia:
Gillar du inte slutet?
Nope, jag tyckte det blev fånigt. Jag började i alla fall fundera på en massa fysiska förutsättningar som jag inte fick ihop.
Sofia:
Äsch, du ska inte tänka så mycket på logik och sånt. 😉
I can’t help it, it’s in my nature… 😉