Finns det ett filmiskt mervärde i att vara läskigast? Finns det ett mervärde i att vara störst? Finns det ett mervärde i att vara först?
Det är klart det gör. Den för närvarande dyraste filmen kan alltid stoltsera med att den var just det, dyrast att producera och kanske därmed störst. Det lockar folk till biograferna alldeles oavsett hur bra filmen är. Att vara läskigast är också viktigt. Det får gärna stå i redaktionell kvällstidningstext med svarta versaler att publiken i USA svimmade vid visningen och/eller spyr. Det är förresten alltid USA. Det står sällan att biobesökare i Chile, i Singapore eller Trondheim spyr. Men läskigast är bra. Biobesökare vill inte vara kycklingar, biobesökare vill testa sina gränser och se om vi är lika kräsmagade/mesiga som dom på andra sidan Atlanten. Vi verkar inte vara det. Jag har då aldrig hört om nån som kräkts på Rigoletto. Kissat på sig på fyllan ja, men inte kräkts.
Men nu kommer vi till den klurigaste punkten, mervärdet i att vara först. Finns det ett sådant? Jag tror nämligen inte det, inte bland vanliga filmtittare, inte bland oss som inte är superbelästa filmvetare. Jag tror till exempel att dom flesta Tarantino-lovers struntar i att det mesta han gör är ett visserligen kärleksfullt men ändock hopkok av filmer andra gjort långt före honom och jag tror att många som hyllade The cabin in the woods struntade i att idén gjordes redan 1996……med ja…..Scream.
Det är det som gör att återseendet av Scream inte är samma sak som när jag såg den 1996. Då var filmen nyskapande, fräsch, riktigt läskig och härlig i all sin lekfullhet. Nu känner jag mig lite mer blasé, som om jag sett det så många gånger förut, vilket jag ju har, både uppföljare till denna film och otaliga andra. Mervärdet i att vara först finns bara om man själv sett filmen då när den var just först. Så funkar det för mig i alla fall.
Jag såg Scream på nyårsafton tillsammans med Henke under vår #24hfilm-maraton. Han hade inte sett filmen förut. Det var en rolig upplevelse. Henke var bombsäker på att det var Gale Weathers (Courtney Cox) som var mördaren och försökte få mig att verifiera detta väldigt tidigt i filmen – vilket jag såklart inte gjorde. Men det var lite tjo och tjim från det andra soffhörnet då filmen visade sig falla honom på läppen aningens mer än jag på förhand trott. Här kan du läsa exakt hur mycket mer.
Vem skulle kunna göra en film baserad på skräckfilmsreferenser bättre än skräckfilmsregissören Wes Craven? Jag menar, snubben har (bland annat) gjort The last house on the left, Terror på Elm Street, The hills have eyes, The serpent and the rainbow och The people under the stairs (Ondskans hus) och det innan Scream kom 1996.
Sen har vi Kevin Williamson, mannen som skrev manus till Scream och som efter denna succé blev Hollywoods gullegris nummer ett när det kom till finurliga skräckfilmsmanus. Med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Killing Mrs Tingle och Cursed och en hel radda Scream-uppföljare på det så kan Kevin skratta hela vägen till banken. Man kan lugnt säga att Scream är Kevin Williamsons räkmacka men det är en räkmacka han skrev ihop på bästa möjliga sätt.
När jag såg filmen 1996:
När jag såg filmen dom sista skälvande minuterna av 2013:
Jag kan nog tycka att det finns ett mervärde i att vara först. Det är förstås som du säger, att det är svårt att få samma känsla för en förstafilm om man sett alla replikorna innan. Men en förstafilm ger djup åt replikorna, antingen genom att ge dem en ram eller ett sammanhang eller bara avslöja dem som skamlösa plagiat.
Sofia:
Det är just det sista som blir så intressant, skamlösa plagiat. För dagens kids som är uppfödda på Scary movie-filmerna blir det Scream som är plagiatet. Ur led är tiden.
Typ som att Marilyn blev Madonna-kopian 😉
Vad menar du att den var först med? Kan du utveckla?
När den kom tyckte jag själv att filmen var kall, osympatisk, medioker och varken särskilt nyskapande eller spännande. Idag kan jag uppskatta lättheten och metafilminslagen. Ändå, trots humorn, finner jag tyvärr inte att den har så mycket självdistans som den själv utlovar.
David:
Jag menar att den var först med att använda skräckfilmsklichéer som en del av manus. Att den utnyttjade skräckfilm som genre och som vi är vana vid att se den och vred om normerna nåt varv.
Uppriktigt sagt så förstår jag inte vad du menar. Det finns tidigare filmer som driver med skräckfilmer och skräckfilmsklichéer. Metafilmsinslagen drivs till sin spets i Scream, men f.ö finns knappast något nyskapande, iallafall vad jag kan se. Snarare kändes filmen fräsch pga att den till skillnad från 98% av alla filmer den skämtar med så var den väldigt välgjord och välspelad. Det om nånting var nytt, alltså att det var en riktigt välspelad och välskriven skräckis inom den specifika subgenren teen hunt slash. En ren höjning av kvalitetsnivå alltså.
David:
Jag menar att Scream startade en filmtrend som inte fanns innan, på det sättet var Scream först. Att det fanns någon film som i korta utvalda delar drev med skräckfilmsgenren, visst gjorde det det men inte på samma sätt som Scream.
Jo, det blev ju lite väl många Scream-filmer och alldeles för många ”Scary Movie”. Så långt hänger jag med i resonemanget. 🙂
Jaja, jag var lite ute och cyklade där. Men det blev bara en bättre filmupplevelse eftersom jag efter ett tag förstod att jag inte alls visste vem mördaren var. Sen var filmen ganska komisk och mycket underhållande.
Henke:
Det var kul att du gillade den så pass mycket som du gjorde. Det är ju inte ”din genre” liksom, skräckfilm alltså. Fast nu är ju Scream inte skräck på ”det” sättet.
Jodå Scream är bra men inte så bra som sitt rykte. Största svagheten med filmen är att bortsett från första scenen är den inte speciellt ryslig eller spännande – bara underhållande. Jag gillar tvåan bättre som är mer spännande. Däremot är filmen välgjord och välspelad med många bra skådisar jag ser gärna om den.
@Filmitch: Håller inte med, tycker ettan är klart mer spännande än tvåan