Hehe. Jag skruvar lite på mig för jag vet att det kommer kastas tomater nu, kanske inte genomruttna men ändock tomater.
Jag är bland dom sista filmbloggarna att se och skriva om Searching for Sugar Man, Malik Bendjellouls dokumentär som fått så många priser och nomineringar och spaltmeter i massmedia och jag vet att det nästan alltid är lättare att vara först än sist men nu är det som det är. Jag biter i äpplet och trots att det inte är surt så får jag en hurv. Visst är det en bra film men är den SÅ bra verkligen?
Filmen handlar alltså om en man vid namn Rodiguez, en amerikansk man som sjöng och skrev låtar i samma genre som Bob Dylan, men bättre – tycker jag. I USA sålde han typ sex LP-skivor, i Sydafrika miljoner. Historien letar sig fram via musikjournalister, skivbolagsfolk, fans och själva kärnan är: vem är denne man? Vem är han som så många sydafrikaner tagit till sitt hjärta men så få har sett och framförallt, stämmer det att han tog sitt liv på scen?
Jag tycker väldigt mycket om musiken i filmen och jag gillar tempot men jag känner ganska snart att mina tankar far iväg på annat. Jag har ju en egen Sugar Man att leta efter. Hade jag tillstymmelse till dokumentärfilmarnerv i kroppen hade jag försökt mig på att göra en film liknande denna för länge sedan, kanske med den härm-apiga titeln Searching for Santiago. Vet du vem Santiago är? Vet du var han tagit vägen? Undrar du vad tusan jag svamlar om nu? Jag ska förklara.
1995 köpte jag på vinst och förlust en CD-skiva som verkade intressant. Jag mår bra heter skivan, Santiago heter artisten. Den här skivan har spelats varm hos mig i perioder i snart arton år av en enda anledning: den är S Å bra. Alltså SÅ SATANS BRA! Jag sparar ner den i varenda dator jag äger för jag vet att den inte går att få tag på längre. Skivan finns inte. Den existerar inte och det verkar inte Santiago göra heller. Det finns ingen information att hämta nånstans och den sparsmakade texten på konvolutet gör mig inte klokare. Jag vill ju bara veta var han tog vägen och varför det inte kom fler skivor.
Första spåret på skivan heter Människor som lever tills dom dör och den spelades en del på radio då när det begav sig. Nu spelas den mest i min bil när det ska åkas på semester och vi sjunger refrängen så högt vi bara kan:
Vi är ju bara människor, kraftiga och smala
Några lite galna, dom flesta helt normala
Några tror på vänster, andra tror på höger
Några tror att pengar är allt vad vi behöver
Vissa kastar tärning, litar helt på turen
Vissa följer regler, andra gör som djuren
Det kallas visst för instinkt, jag kallar det för kärlek
och jag tycker bäst om dom som gör som djuren
Människor – som lever tills dom dör
Jag tror att ”min” Santiago har en hel del gemensamt med filmens Rodriguez, både musikaliskt och kanske även personligt. Jag ska inte navelskåda den tanken alltför mycket här för då riskerar jag att spoila hela filmen men jag tycker såhär:
1. Mejla mig om du vet nåt om denne Santiago eller om du lyssnar på honom/har skivan. Jag vet nämligen ingen mer än jag som har den. Alla tittar på mig som om jag kom från månen när jag för honom på tal.
2. Se Searching for Sugar Man. Den är absolut sevärd, men slå ner förväntningarna med en gummiklubba innan du drar igång den.
3. Vad gäller guldbaggenomineringarna för denna film så tycker jag det är jättekonstigt att den är nominerad för Bästa manus. Kanske till och med tarvligt. Bestäm om detta är en dokumentär eller en spelfilm och bedöm den inom rätt genre. Bästa manus-nomineringar bör inte gå till dokumentärfilmer. Tycker jag då.
Punkt.
Hej.
Inväntar tomaterna.
Filmen finns att hyra på Voddler.
Ruttna tomater är inte min stil. Kan bara ännu en gång konstatera att vi har olika smak. Searching for Sugar Man var en av mina absoluta favoritfilmer 2012. Å andra sidan förstod jag inte alls din entusiasm över Bitchkram. Den kvalade inte ens in för ett hedersomnämnande trots att jag hade minst 50 filmer nämnda på min topplista för 2012. Den är som borblåst ur mitt minne. Men jag hoppas jag slipper tomater för den sakens skull.
Du och jag kan nästan välja film från tvärtom-principen. Det du hatar bör jag ta en titt på och det jag älskar ska du akta dig för.
Jessica:
Måste till mitt eget försvar säga att en trea inte betyder att jag hatar filmen, jag tyckte den var bra men inte häpnadsväckande bra. Musiken däremot, den var fantastisk!
Och det är klart att du slipper tomater, smaken är ju som baken 🙂
Samma betyg här:
http://fripp21.blogspot.com/2012/12/searching-for-sugar-man-2012.html
Men nej, tyvärr, jag kan inte hjälpa dig med Santiago.
PS, nominerad för bästa manus!?! Hilarious. Är det för manuset som förvanskade vad som hände i verkligheten, tro? Docufiction?
Henke:
Jag får liksom inte ihop det. Dokumentärfilmsmanus, eller vadå? Vore det inte bättre att credda dom som jobbar som manusförfattare till spelfilm?
Läste din recension nu och det verkar som vi tycker rätt lika. Mysig och bra film men det stannar där.
Här kastas inga tomater. Du gillar ju filmen, that’s good enough for me.
Jag tycker absolut en dokumentär kan vinna pris för bästa manus. Min recension kanske ger en hint om varför, annars tar jag det på lördag (dessutom har mina tomater hunnit ruttna tills dess ;))
http://jojjenito.wordpress.com/2012/08/23/searching-for-sugar-man/
Jojjenito:
Det är intressant det där med filmens story, ”twisten”, den som varken jag eller du vill skriva om rätt ut i text, för precis när jag sett klart filmen och skrivit texten så satte jag på TV:n och på nyheterna pratade dom om filmen och berättade hela ”twisten” i första meningen. Inte en tanke på att det kunde vara en spoiler!
Ta du med en påse ruttna tomater, om inte annat kan vi hacka oss en tomatsås till burgarna 😉
Hmm, du verkar ha en vädligt stark koppling till det hela så den borde ha gått hem mer hos dig. Men just det faktum att den känns ”manipulerad” via ett manus istället för att det hela ska kännas äkta gör att den även tappar i mina ögon.
Rodriguez, musiken och historien är det klart bästa. Dokumentärtekniken som sådan uppskattar jag dock inte och det sänker tyvärr helheten. Gav den ändå en stark trea just för de tre positiva sakerna jag nämnde.
Movies-Noir:
Har inte du heller hört talas om Santiago? 😉
Nej, tyvärr kan jag inte hjälpa dig där heller. Är inte så insatt i musikens värld så det är inte så konstigt 😉
Movies-Noir:
Och även dom som ÄR insatta står handfallna….
Tja!
Jag håller nu på att skriva ner texten och plocka ut ackorden till ”Människor som lever tills dom dör”. En kanon låt, som jag vill lägga till i min ”repertoar”.
Santiago var/är? ett relativt okänt band från Blekinge (Karlskona eller Karlshamn) som fick en hit 1995 med nämnda låt och den spelades en hel del på radion. Jag lyssnar då o då på Santiago.
En annan artist som ”försvann” är Tekla. Hon sjunger på skånska och har gett ut två skivor tror jag, ”Oranga blad” och ”Tekla”. Fantastiska låtar!
Per:
Lustigt att du nämner Tekla, jag har hennes skiva ”Tekla” och lyssnar på den till och från. Jättebra. Den med.
Lycka till med Santiagolåten. Den är underbar 🙂
Även min favoritskiva. http://www.fotoscenen.se/2013/09/100-hojdare-santiago-jag-mar-bra-1995.html Santiago jopbbar framgångsrikt med film numera.
Johnny:
Tack för din kommentar! 🙂 Hoppar in och läser din text med detsamma.
Johnny:
Vilken grej!!!!! Att han är filmmanusförfattare nu! Zingo! Hur många kramar finns det i världen! Vi hade i alla fall tur med vädret igen! 🙂
http://www.imdb.com/name/nm0317866/?ref_=fn_al_nm_1