Woody Allen har en självklar plats i det här temat, precis som i så många andra. Hans filmer kan man liksom inte låta passera obemärkta eller osedda, dom är alldeles för givande för det – och för mysiga. September var den enda av hans 80-talsfilmer som jag inte redan hade sett, alltså fick det bli den.
Men….. Hon måste ju vara i klimakteriet sedan länge!
Precis så tänker jag när Mia Farrows rollfigur Lane säger att hon önskar sig ett barn. Jag är tvungen att pausa filmen för att kolla upp hur gammal hon faktiskt är när hon spelar in filmen. Min första tanke (att hon är över 50) slår plötsligt över och jag tänker att hon kanske bara är 25? Det visar sig att hon är 42. Lika gammal som jag. Jag låter filmen vara pausad ett tag, måste dricka en kopp kaffe och smälta informationen.
Det känns som att det finns en anledning att jag inte sett September förrän nu och den anledningen stavas beige. Rollistan är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer) och historien är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer). Elaine Stritch, Denholm Elliott, Jack Warden och Sam Waterston känns inte jätteintressanta även om Elaine Stritch fått en liten revival på sistone genom att 1. bli omtalad i Alex & Sigges pod och 2. dö.
I mina ögon är det är Dianne Wiest som är stjärnan i filmen med Mia Farrow på silverplats och den duon räcker långt i en Woody Allen-film. Dom två plus en alldeles fantastisk scen mellan Stephanie (Wiest) och Peter (Sam Waterston) när dom pratar och har ryggarna mot kameran gör att hur beige filmen än är så är den fullt godkänd. Ibland behövs det inget mer än en handfull vuxna inslängda i ett hus för att det ska bli dramatik. Big Brother The Woody Allen Way alltså.
Det här är dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är det dags för mitt favoritfilmår 1988 och omtittar av tre riktiga klassiker.
Ser att jag såg denna för nästan exakt tio år sedan. Gillade den inte nämnvärt då och filmen fick en tvåa. Men som vanligt med Woody är många av hans filmer värda att se om och man minns sällan filmerna, inte ens hans bästa. Denna tror jag dock att jag inte kommer se om (förutom om jag kör något jättetema med honom)…
Dock kul att vissa scener kunde höja filmen för dig. Känner igen det där och ibland krävs det faktiskt inte mer. Å andra sidan tänker man varför filmen inte kunde ta fram det lite oftare.
Movies-Noir:
Det du skriver är intressant för det stämmer verkligen. Hur kommer det sig att man inte minns Woody Allen-filmer? Jag kan minnas känslan, jag minns om jag gillade filmen eller inte men jag minns sällan stora delar av handlingen. Midnight i Paris är ett svart hål, ändå tyckte jag den var fantastisk. Så himla konstigt!
Kul att du tar upp en gammal Allen-film som inte fått så stora rubriker. Filmen i sig kanske inte är en jättehöjdare i och för sig, som du också tycker, men kul : ) Tycker också att det är kul hur mycket Ingmar Bergman det är över filmen, för den som gillar sånt.
dan:
Det är v ä l d i g t mycket Bergman över filmen, verkligen! Jag tänkte inte på det så mycket just när jag såg filmen men när du påpekar det känns det på pricken rätt. Det hade dessutom gått att byta ut vilken av skådisarna som helst mot Liv Ullman, Harriet Andersson eller Max von Sydow 🙂