Jag har inte sett såhär mycket drogande på film sen Fear and loathing in Las Vegas. Jag har inte sett Kevin Spacey på film sen han spelade Lex Luthor i Superman Returns och då kunde jag hålla mig för skratt. Herregud, jag gick efter 25 minuter. Då är det beyond uselt.
Kevin Spacey är en sån skådis som får mig att känna ÅÅÅÅÅÅÅÅ-en-ny-film-med-Kevin-Spacey men efteråt blir det oftast ett Jaha-ännu-en-halvrutten-film-med-Kevin-Spacey. Framgångarna med American Beauty, De misstänkta och The life of David Gale var länge sedan nu, han har lite att bevisa, i alla fall för mig.
I Shrink spelar han en framgångsrik psykolog vid namn Henry Carter som hamnat på rikti dekis efter att frun dött. Han tröstar sig med de droger han kommer över samtidigt som han försöker hålla liv i sin praktik. Filmen kretsar också kring en handfull karaktärer för vilka Carter är navet. Den moderslösa skolflickan, manusförfattarwannabeen, den alkoholiserade och sexmissbrukande skådespelaren (undrar om Robin Williams spelar sig själv?), den narcissistiska rockstjärnans flickvän, filmbolagshöjdaren med multipla fobier och hans gravida sekreterare.
Shrink blir aldrig särskilt intressant. Spacey är bra på att utstråla ångest och bakfylla, men en film borde innehålla lite mer än så, kanske nån form av baktanke åtminstone?
