Inte sedan Killinggängets Ben&Gunnar har en liten film om manlig vänskap varit lika mysig och eftersom det blåser kalla vindar kring SAAB och dess framtid känner jag för att göra reklam för en strålande rulle som kombinerar dessa tu.
Sideways är en roadmovie om två män som åker omkring i en gammal SAAB och besöker vingårdar i USA i jakten på en perfekt Pinot Noir, kvinnlig fägring och kanske, kanske för att hitta nån slags mening med allt.
Det här är en film att lägga vantarna på och behålla. En film man kan ha på i bakgrunden som en gammal vän när man känner sig ensam.
Soundtracket av Rolfe Kent är f-e-n-o-m-e-n-a-l-t och har gått varm härhemma sen filmen kom 2004.
Sideways är puttrig, muttrig, grabbig och kärleksfull. Den är välspelad, välskriven och välgjord. Den är så bra att jag blir varm i hela magen och det beror inte på glöggen. Det beror på det röda vinet.
Måste erkänna att jag mest satt och irriterade mig. På Haydens Church svinighet (en roll han dock gör med bravur ska erkännas), på Giamattis mesighet och på det allmänt inkrökta i vinigheten. Riktigt besviken blev jag faktiskt eftersom Election är en av mina absoluta favoritfilmer.
Sofia:
Besviken, you say. Vad tråkigt.
Jag är typ fortfarande kär i den där filmen, för att inte tala om filmmusiken…