En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.
Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.
Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.
Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.
Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.
Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.
Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.
Som skillnaden mellan förrätt och varmrätt, hehe, du har helt rätt!
Jag gillar filmen mycket, men som jag väl också skrev på Filmmedia är den ju verkligen inte utan sina brister. 🙂
Hela intrigen är ju väldigt överdriven, och visst känns Beatty ganska onyanserad som ”grävande” journalist. Biljakterna är standardaction, nästan lågbudget, medan slutet av filmen snarare känns lite arty. Kanske kan sammanfatta den som en blandning udda plockrätter som inte riktigt funkar ihop, men ändå kan uppskattas vid rätt humör. 🙂
Gustav:
Lite som tapas menar du? 😉
Haha, ja, men utan nån god röra som binder ihop allting. 🙂
Gustav:
Ja, precis så 🙂
Såg också den här för ett tag sen och tycker väl ungefär som du, men jag gillade starkt konspirationsinslagen. Bildmontaget gjorde det hela till en rätt märklig upplevelse på ett positivt sätt.
Pladd:
Konspirationstanken är jättehäftig tycker jag men det känns som dom sjabblade bort det hela alldeles för mycket. Men slutet är ju toppen!
Den är inte utan sina brister, det håller jag med om. Vissa actionsekvenser som biljakten och slagsmålet i den lilla staden kunde varit bättre. Men jag tar med mig konpirationsdelen och det klockrena slutet (som höjer filmen för egen del med ett snäpp). Jag gillar helt enkelt när hjälten inte är den smartaste, att det faktiskt kan vara så att ett stort företag kan göra så som de gör här. De har gjort det, och gör det än idag. Tyvärr brukar de allra flesta filmerna vara för tillrättalagda och där ”allt ordnar sig”. Det är därför denna är den bästa i sitt slag för att den vågar göra något annorlunda.
Alla presidentens män är en bättre film som helhet, men där handlar det om de två journalisterna och inte om Parallax som det gör här. Det ÄR Parallax som är filmen och det är det jag gillar mest.
Men jag vet att vi inte är så många som ser storheten med filmen, och det är jag glad för 😀
Och jag glömde nämna två andra ingredienser jag gillar starkt. Det är fotot och musiken. Två riktigt starka kompotenter som höjer upplevelsen i mitt tycke. Just musiken användes senare i Maratonmannen (1976).
Movies-Noir:
Ni är ju ett litet gäng som ser den här filmen som den absolut bästa i sin genre och jag är glad för er skull 😉
Men slutet, precis som du säger, höjer definitivt filmen ett snäpp och i mitt fall från en mellanbrun trea till en fyrverkeristark trea men du var lite mer generös 🙂
Haha, ja vi är ett utdöende släkte, men hängivna sådana 😀
Filmen är kanske bara en fyra, men främst slutet höjer den till nästan en femma, vissa dagar en femma 😉
Movies-Noir:
Och med tanke på hur sällan du ger en film en femma så måste du verkligen tycka att den här är JÄTTE-bra 🙂
Det är förvisso sant, men det är ett par filmer som jag just höjer till en femma när jag kan se om filmen ett flertal gånger och alltid bli tagen av den på något sätt. Det här är en av dem.
En viktig sak är ju också att jag gillar 70-tals filmer. Gör man inte det är det tveksamt om man verkligen uppskattar detta. Noterbart också, precis som Filmmedia skrivit om, att detta är den andra filmen i Alan J. Pakulas paranoia-trilogi (”Klute” och ”Alla presidentens män” är de två övriga).
Movies-Noir:
Fast ibland hjälper det inte att verkligen gilla en genre eller ett visst årtionde, ibland når filmen helt enkelt inte fram