Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.
Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.
Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.
Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!
Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.
2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.
A nightmare on Elm Street 1984
Speltid 91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.
Nightmare on Elm Street 2010
Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.
Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.
[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]
Jag verkar vara ganska ensam här i världen om att tycka att Freddy inte är särskilt obehaglig. Lustigt nog tyckte jag han var skrämmande INNAN jag såg filmerna. I vilket fall gillar jag Robert Englunds insats som nämnda mardrömsman och det är skäl nog för mig att hoppa över remaken.
BlueRoseCase:
Med tanke på dina känslor för dom nya Halloween-filmerna så ska du nog låta bli denna, för din egen psykiska hälsas skull om inte annat. 😉 Jag tyckte nämligen att dom nådde ungefärligen samma nivå (jag tyckte inte fullt så illa om Rob Zombies versioner som du) som nya Elm Street.
Åh, herregud, tack för varningen!
Först och främst har jag inte sett remaken. Sen är det så att jag inte såg originalet när jag var yngre utan det var för bara några år sen. Det tror jag har en del med saken att göra för jag tyckte inte den var särskilt bra eller skrämmande. Men det hade säkert varit skillnad om man sett den då. Å andra sidan tycker jag Halloween (originalet) är riktigt bra, så vem vet.
Kul genomgång och analys hur som helst 😉
Movies-Noir:
Jag tror det är stor skillnad på hur man upplever den här filmen beroende på när i livet man ser den. Att se den i vuxen ålder, klart den inte blir lika läskig då, om man inte är überkänslig för skäckfilm såklart 😉
Javisst är det så. En sån här film ska man ha sett när det begav sig. Istället såg jag på Terminator och Attack mot polisstation 13 😉
Freddy är ju inte så läskig i sin randiga polarn o pyret tröja direkt…
Movies-Noir:
Jo….jag tycker han är rätt otäck….fortfarande…..;)
Originalet är en skräckklassiker, och jag tycker remaken blev bra, även om den inte når upp till originalet. Har du sett uppföljarna? Jag tycker trean är bäst. Sen måste jag rekommendera dokumentären Never Sleep Again-The Elm Street Legacy, som är fyra timmar! Jag har skrivit om filmen här:
http://mickemovie.bloggagratis.se/2010/03/19/2709663-1984-a-nightmare-on-elm-street/
Micke:
Jag har sett alla uppföljarna och jag håller med om att trean är bra även om min favorit fortfarande är ettan.
Läste förresten bara för någon dag sen om att Jackie Earle Haley gick på audition för en roll i originalfilmen och hade med sig sin vän Johnny Depp. Istället frågade Wes Craven om Depp ville ha en roll. Så Haley var sugen på att få vara med redan från början. Och med tanke på att han var en duktig skådis redan som ung hade det varit kul om han fått vara med.
Movies-Noir:
Vilken rolig anekdot! Då förstår jag lite mer varför han fick rollen även om han inte kan ha provfilmat så usel som han är 😉
Ja, men tänk bara om Haley fått rollen istället för Depp. Då hade kanske Haley varit en superstjärna (från den stunden) och inte Depp ! Båda har ju utseendet… eller inte 😉
Movies-Noir:
Så rätt det hade blivit. NOOOOOT! 😉
Betygsmässigt var jag ännu hårdare mot remaken, tyckte varken att Mara Rooney som Nancy eller Jackie som Freddy klarade av att klå originalet. Gillade inte heller relations-förändringen som man tryckt in, även om den förvisso gör remaken lite mer tidsenlig. Men så har jag å andra sidan samma nostalgianknytning till originalet som du har (fast utan mardrömmarna lyckligtvis).
http://bilderord.wordpress.com/2010/11/13/a-nightmare-on-elm-street-1984-och-2010/
Sofia:
Skönt att du slapp mardrömmarna. Terror på Elm street kan vara den dummaste filmen som finns att få mardrömmar av, dom knns ju liksom verkliga på ett ganska annorlunda sätt 😉
Det är ju det som är det snygga med själva storyn!
Jag såg den första filmen vid premiären och gillade den, synd att Freddy utvecklades till att bli ngt av en clown i uppföljarna som jag inte ger mkt för.
Det stora felet med remaken var att där råder det ingen tvekan om när huvudpersonerna drömmer,i Cravens version flöt dröm o verklighet ihop och blev därmed avsevärt ruskigare
filmitch:
Preciiiis så var det ju. Filmen var extremt övertydligt, som om dagens unga (som jag antar är den primära målgruppen) inte skulle fatta annars. Hrmpf säger jag bara.
filmitch: Det du nämner med att det flyter ihop och att det då blir ruggigare kan jag bara hålla med om. Det är väl lite det som är problemet med många filmer nu för tiden – att de ska vara övertydliga.