Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.
Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.
Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.
Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.
Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.
Håller med om det mesta du säger, men blev inte slutet ett ganska magnifikt västgötaklimax, vilken i och för sig kan vara en prestation det med? Jag har sett filmen minst tre gånger och känner mig fortfarande osäker på exakt vad som händer i slutänden.
Sofia:
Jag vetetusan vad som händer heller, men för en gångs skull sugs jag bara med i filmen och tänker inte så mycket. Jag vill liksom inte tänka, bara njuuuuta.