Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.
Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?
Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.
Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.
Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.
Läs boken. Den är på riktigt jättejättemycket bättre
Sofia:
…vilket oftast är fallet om man jämför.
Ja, det är väl så. Undantagen jag kommer på i hastigheten är Forrest Gump (ingen höjdare någon av dem dock)och Lemony Snicket (böckerna är helt ok, men tar sig inte förrän en bit in i serien och vad vi tycker om filmen har vi ju redan avhandlat 😉
Sofia:
Forrest Gump har jag också läst, men även om filmen inte fick med allt som hände måste jag säga att jag tycker den är helt underbar medans boken är dötrist skriven.