Jonas Åkerlund. Avklippta tånaglar i ett kuvert. Little Britain-Matt Lucas. En död man. Drömmen om Schweiz. James Caan. Rosa flocktapet. Juno Temple. Massor med tomma PET-flaskor. Rebel Wilson. En jättefin gammal kermitgrön Ford. Johnny Knoxville. En stor tutande lur. James Marsden har lagt hår. Blodspott. Fuck life. En pratande hund. Landstingskalsonger. DJ Qualls är inget barn längre. Bowling. Dolph Lundgren. Soldusch. Självhjälpsbok. Rosie Perez. Lukten av terpentin. Amanda Plummer. Höga vita strumpor och lågskor. Mord. En brunklädd Billy Crystal. Kikarspana på grannar. Misshandel. Misär. Hårlös albino.
Och Per Gessle.
Vilken jävla skön åktur!
Lynch på gott humör & crack, änna. Den här filmen slumpade jag fram på Netflix o föll pladask. God sammanfattning
Nemo:
Det gjorde jag med, *tjolahopp* sa det bara så var den där på Netflix. Vad kul det är när man springer på tämligen okända filmer som visar sig vara riktigt bra.
Apropå Netflix. The Fall. Serie i fem delar. Bättre än det mesta
Nemo:
Har sett The Fall. Håller med. Sjuuukt bra.
Åh nej, den här tyckte jag verkligen var sjukt dålig! =)
När man ser de beståndsdelar du listar så låter det ju rätt trevligt, men jag fick känslan av att manuset inte bestod av mycket mer än så. Det är liksom bara en dråplig samling händelser skildrade utan minsta känsla för karaktärerna. Ungefär som filmen vore gjord av en tonåring som inte vet så mycket om människor, men sett Pulp Fiction väldigt många gånger…
Gustav:
Återigen tror jag filmupplevelsen – kanske både din och min – är färgad av om man lyckats se filmen vid exakt rätt tidpunkt. Jag tror nämligen att OM jag sett filmen ”fel dag” och med ”fel sinnesstämning” hade jag antagligen hållt med dig 😉
Sant, även med de bästa ingredienser måste det hela både tillagas och serveras rätt. Men jag får ändå säga att jag blev hyfsat underhållen, trots den dåliga tillagningen. 🙂