Innan Stjärnornas Krig kom (dvs episod IV, från 1977) fanns det ett liv, en historia att berätta om huvudrollsinnehavarna. Det är klart att dom alla har en backstory, Leia, Luke och Han Solo inte minst. Vad vet vi om den sistnämnda? Om Han? Var kommer hans flygarskills ifrån? Den där bruna jackan, var den inne på den tiden? Vad är Solo för efternamn egentligen? Och hur kan hans hår alltid vara så mjukt och följsamt?
I filmen Solo: A Star Wars Story får vi svar på många av dessa frågor (dock inte alla, jag vill verkligen inte få dig att tro det. Det där med håret till exempel, det är fortfarande ett mysterium) då vi kastas in i Hans liv som ung äventyrare med en dröm om att bli pilot och få fortsätta sin kärlekshistoria med Qi´ra (Emilia Clarke).
Han Solo spelas i denna yngre version av Alden Ehrenreich, en casting som jag tycker är hjärtskärande mitt i prick. I många scener, i vissa vinklar, är han osunt lik Harrison Ford och VEM hade kunnat tro det när man såg honom bete sig som en knas i Hail, Caesar? (Jag läste förresten att Harrison Ford ringt upp Ron Howard (filmens regissör) efter att ha sett filmen och han var mycket nöjd med valet av Alden, med betoning på MYCKET. Jag blir liksom glad när jag läser sånt).
För övrigt finns det inte mycket att klaga på över casten. Donald Glover är charmig som Lando Calrissian, Emilia Clarke är (precis som i Game of Thrones) trovärdig i rollen att behöva peka tydligt med hela handen mot män och Thandie Newton var en helt okej Val. Woody Harrelson är väl kanske den som minst gör sin karaktär Tobias Beckett rättvisa. Inte för att han på något sätt gör ett dåligt jobb, nejdå, Woody är alltid stabil MEN han är nånstans ”bara Woody”. Jag ser skådespelaren, inte rollfiguren.
Filmens skurk heter Dryden Vos och spelas av Vision….f´låt…Paul Bettany och han är betydligt bättre castad här än i Marvel-filmerna. Riktigt otäck skurk faktiskt, han känns sådär psykiskt instabil som en redigt vidrig människa kan göra och dom bultande blodådrorna i ansiktet gör inte saken sämre. Han är helt enkelt inte en man man vill göra förbannad.
Det här är en film för alla oss som är uppfödda med Star Wars-filmerna i bröstmjölken men det är också en film för alla oss som uppskattar filmer som tex Indiana Jones. Det här är nämligen en actionpackad och mysig komisk karamell som det är väldigt lätt att ta till sig. Väldigt långt ifrån vinterns bombastiska sömnpiller The Last Jedi.
I avsnitt 141 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om Han Solo och gänget. Du kan lyssna här om du vill.
Hmm, vi lär nog konstatera att vi tycker väldigt olika om den här filmen på flera plattformar 😉
Här nöjer jag mig med att undra — får vi i den här filmen verkligen vet något öht hur Han fick sina flygarskills? När det gällde Ford sade iaf Wikipedia att han coachade Alden, så då kanske det inte är så konstigt att han blev nöjd i slutänden? Och nä, Vos var en ganska trist skurk. Som så ofta i den här typen av filmer med rätt oklara motiv och drivkrafter.
Ska försöka återkomma snart med ytterligare funderingar på en blogg nära dig
Sofia:
Aha, den där coachningen stod det ingenting om där jag läste om telefonsamtalet till Ron Howard men stämmer det att Ford hjälpt Ehrenreich på traven så förklarar det ännu mer (för mig) att dom känns lika, både utseendemässigt och i kroppsspråk/poser.
Jag sällar mig till dem som inte fann den här filmen speciellt bra. Tyvärr. Det var ju upplagt för en bra liten Star Wars-film som inte behövde släpa på oket av att vara en av de ”stora” filmerna (en ”Episode”-film).
Men maken till svagt manus har jag knappt skådat. De som gjorde filmen hade kunnat göra vad som helst, inga ekonomiska hinder över huvud taget, och detta var vad de kom fram med?
Solo saknar Star Wars vanliga storslagenhet, och det hade varit helt ok om de ersatt den aspekten med något nytt. Nu blev det bara ”lättmjölk” av det hela. Ron Howard visade sig från sin mest menlösa sida.
En vital och levande prequel skulle givit oss nya sidor av Han Solo. Den skulle knyta an till hur Han är och beter sig i Episode 4. Den skulle visa oss varför han var så cynisk och inte brydde sig om rebellerna tex. De hanterar hans karaktär på ett mycket konstigt sätt. Han hjälper embryot till rebellerna på ett mycket osjälviskt sätt redan här, vilket helt undergräver hans motstånd att komitta sig i senare filmer.
Men det största felet är kanske att de har klistrat in en massa kopplingar till senare filmer som ren ”fan service” och för att fylla i alla frågor, ställda och inte ställda, från senare filmer i kronologin. De hanteras inte som händelser och företeelser som har betydelse inom denna film, de existerar inte organiskt i denna film. ”Fan service” är kul när det görs bra som i The Force Awakens, men det är ”cringe worthy” när det görs dåligt som här…
2/5 av mig. Min text finner du här:
http://fripp21.blogspot.com/2018/05/solo-star-wars-story-2018.html
Henke:
Jag undrar om det du uppfattar som ett svagt manus i min värld är mer lättsamt (än svagt). Jag tycker det här var en fredig actionfilm med western-ton som gav mig en fröjdefullt underhållande visning utan att jag retade mig på direkt någonting alls. Jag fick dessutom ståpäls ordentligt vid ett tillfälle när jag tyckte fan servicen var precis på pricken rätt (Han + Chewbacca i Millemium Falcon, sådär som ”back in the old days”). Att en film kan upplevas så olika, det är fränt.
….sen kan man också se den som ett litet glatt äventyr där det inte är så viktigt med logik och djup och allvarligheter…väl värd sin fyra. 🙂
Trevlig helg!
Kvalitet är alltid viktigt 🙂
Steffo:
Jag tycker dock att filmen hade tillräckligt av både logik, djup och allvarligheter för att jag inte skulle reta mig det minsta på att den även var glad och spillevinkig. En rätt perfekt blandning i mina ögon. 🙂
Trevlig helg på dig med!