SOUTH IS NOTHING

Som av en händelse är det här tredje filmen på raken på bloggen som behandlar ämnet ”hur en pappa beter sig när en son försvinner”.

I måndags var det James Stewart som skulle fixa biffen i westernmiljö, igår var det en indisk pappa och idag en italiensk dito (Vinicio Marchioni) som sörjer sin sons död och ska försöka vara en bra pappa till dottern Grazia (skådespelerskan med det italienskt klingande namnet Miriam Karlkvist). Fast till skillnad från dom första två filmerna är det inte pappan som är i fokus här, det är dottern.

Grazia är en ”pojkflicka”, en tonåring tjej med ett sådant pojkaktigt utseende att inte ens klasskompisarna är säkra på vad som gömmer sig i underbyxorna. Grazia själv verkar bry sig föga, hon kör sin moppe, jobbar extra i pappans fiskaffär och mår allmänt dåligt. Hon skär sig, försöker dränka sig men en ”vålnad” i brodern Pietros gestaltning dyker alltid upp och räddar henne. Pietro försvann liksom bara, en dag var han borta och ingen berättade nåt för henne, allra minst pappan. Han försvann han med på sitt sätt, blev tyst och inbunden och Grazia tvingades till en ensamhet endast hennes farmor kan rädda henne ifrån.

South is nothing är den andra filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival och regissören Fabio Mollo fanns på plats för en trevlig Q&A. Innan filmen pratade han en kortis om att filmen var väldigt tyst och att den på nåt sätt skulle beskriva maffians metod att använda tystnad som maktmedel. Han berättade även att filmen inte var en lågbudgetfilm utan en NOLLbudgetfilm. Jahaja, tänkte jag lite bittert, det här blir ju lajbans. Ett torftigt och tradigt drama med underliggande maffioso-symbolism, fy fan, jag kan hålla mig för garv här. Lätt.

Men.

Men.

Det här var jättebra! Vilken film! Färgerna, ljuset, musiken, tempot, historien, skådespelarna, det går inte att förstå att dom unga skådespelarna är helt novisa i sammanhanget, ingen har skådespelat förut, det är helt obegripligt! Och då det inte fanns en enda budgeterad sekin till att fixa artificiellt ljus så har det tänkts kreativt och använts befintligt ljus på sätt som skulle få mindre begåvade filmarbetare att bli gröna i fejset av avund.

En av filmens bästa scener utspelar sig på ett nöjesfält – bland radiobilarna – och Fabio Mollo berättade om inspelningen, att det är improviserat, att det är inspelat rätt upp och ner på tjugo minuter med musik från hans Iphone och att det är en av dom första scenerna (kanske DEN första?) Miriam Karlkvist gjorde framför kameran. Om vi säger såhär, denna Miriam kommer vi att få se i MÅNGA filmer framöver.

South is nothing är på många sätt en typisk ”filmfestivalfilm”. Det är en ganska smal film som antagligen inte skulle hitta sin publik om den gick upp på ”vanliga biografer”, samtidigt är det synd för jag unnar verkligen både filmen och Fabio Mollo alla framgångar han kan få.

Jag satt och tänkte på regissören Andreas Öhman under filmens gång, att han och Mollo är samma typ av filmskapare. Båda skulle kunna göra en bra och stämningsfull film med hjälp av en lök och en femhunka och DET är det banne mig inte många som skulle klara av.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag fattar själva grejen men filmen var för komplicerad….för skum för mig. Det var en massa olika scener, olika personer som bara dök upp helt utan anledning, eller det fanns säkert en anledning men jag förstod inte den. Sen var hennes ansikte i profil och närbild säkert hundra gånger, varför då liksom?

Det jag förstod av filmen var hennes syn på alltihop, men jag vet inte om jag förstod det heller förresten, jag kanske bara tror att jag förstår? Äsch det här blev inge bra.