Att ha 23 olika personligheter i sin kropp kan inte vara någon barnlek varken i verkligheten eller att spela. James McAvoy är skådespelaren som fått den svåra uppgiften att spela Kevin Wendell med alla sina multipla personlighetstyper och det här är en film som till 100% står och faller med att McAvoy kan sitt jobb. Men ingen behöver bli orolig, han KAN sitt jobb.
Kevin kidnappar tre unga tjejer på ett tämligen brutalt vis, i alla fall tyckte jag det och sällan har väl en simpel vit andningsmask känts otäckare som accessoar? Han låser in tjejerna och resten av filmen handlar egentligen om det, om flyktförsök och överlevnad men i samma veva även om Kevins sjukdom och den äldre kvinnliga läkare/psykiater som han har som bollplank i livet.
Det här är alltså M. Night Shyamalans nyaste alster och han har både skrivit manus och regisserat filmen. Bra gjort M. Night! säger jag och klappar händerna. Det här är nämligen inte pjåkigt alls.
Filmen har några minus, det ska erkännas. Den skulle ha kunnat tajtats en aning för speltiden på en timme och femtiosju minuter känns ungefär en kvart för lång. Det blir omständigt i vissa scener och framåt slutet när man anar vartåt det barkar skulle jag vilja snabbspola lite. M. Night är också (som vanligt) lite för kär i förklaringsmodeller. Han vill gärna skriva oss tittare på näsan så att vi VERKLIGEN ska förstå vad som händer och så även i denna film.
MEN, bortsett från dessa skönhetsfel så är Split en bra film på många plan. Den är otroligt välspelad när man ser till huvudrollsinnehavaren men även dom betydligt mer okända skådespelarna som spelar tjejerna är bra, så bra man kan kräva i vilket fall. Filmen är även både spännande och klurig, vilket känns ”Shayamalanskt” i hans bästa stunder. Att han dessutom klämt in EN scen som fick mig att utbrista ”wohoooow!” liiiite för gällt för mitt eget bästa är också ett plus såklart och den fick mig att drömma mig bort till ett annat scenario, en annan film, en film som inte finns (än) men som mycket väl skulle kunna se dagens ljus, i alla fall om JAG var filmbolagsdirektör med guldbyxor.
Fram tills dess att jag ser om Split (vilket jag kommer göra så snart jag får möjlighet) blir betyget en mycket stark trea och chansen till en höjning känns betydligt närmare än risken till en sänkning.
Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar vilket även några filmbloggande vänner gjorde. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.
Jojje
Henke
Sofia
Christian
Japp, vi är överens här. Bra stämning, mycket förklaringar och en fenomenal McAvoy. Men jag förstår fortfarande inte vilken scen du menar 😀
Sofia:
Jag menade den allra sista scenen 🙂
Aha, då är jag med 😀
Ganska bra film och framför allt en stor positiv överraskning. För mig i alla fall. James McAvoy var behållningen och Anya Taylor-Joy var en glädje att upptäcka.
Så du ser fram emot en dubbeluppföljare? Jag tyckte att slutet var filmens största svaghet, då det var ganska tydligt att allt bara var en set-up för nästa film…
Henke:
Jag ser absolut fram emot en dubbeluppföljare. Skulle vara spännande att se vad han kan göra med ett sånt manus.
När Bruce Willis dök upp så satt man där som ett frågetecken? Vafan är han med för? Så jag var tvungen att leta reda på lite mer info och WOW. Det är verkligen klockrent upplagt.
Simon:
Om du inte har sett Unbreakable så är det verkligen en rekommendation 🙂
Just den där sista scenen tyckte jag mest kändes krystad och ditsatt, lite som en ganska meningslös scen efter eftertexterna i Marvel-filmer för att locka tittare till nästa film. Men jag inser samtidigt att jag är ganska ensam om den åsikten. Alla verkar ju gå ner i brygga över det. Jag konstaterade bara att ”jaha, där är Bruce Willis snubbe från Unbreakable”. 🙂
Jojjenito:
*räcker upp handen* Jag är kvar i bryggan 🙂