Stanley (Robert De Niro) jobbar i bespisningen på kakfabriken där Iris (Jane Fonda) jobbar vid det löpande bandet. En dag på bussen hem blir Iris bestulen på handväskan innehållande bland annat veckans lönecheck och Stanley ser sin chans att leka lite ”manly-man” och springer efter. Nåja, handväskan och tjuven försvann världens väg men Stanley och Iris blev i alla fall presenterade för varandra och det var – som man säger – the beginning of a beautiful friendship.
Stanley & Iris är en film från 1990 men känns i många avseenden mycket äldre, kanske till och med som en 70-talare. Jag tänker mest på två scener som fick mig att fundera lite extra. I en scen slår Iris svåger hennes syster rätt i ansiktet och i en scen ger Iris sin tonårsdotter en hurring rätt ansiktet. Den sistnämnda scenen sker dessutom på ett sjukhus med folk runtomkring och okej att en sjuksköterska reagerar men det är knappast med några starka hårda ord. Såna scener skulle nog knappt gå att skriva in i en film nuförtiden, i alla fall inte om det är en karaktär som slår som man i nästa sekund ska känna empati för, alltså typ Iris.
Men både Stanley och Iris är ”mänskliga människor”, det vill säga har ett gäng fel och brister och en ansenlig livsryggsäck att bära på och nånstans är det DET som gör filmen intressant trots allt. Två vuxna människor som dras till varandra utan att egentligen våga. Iris har begravt sin högst älskade make och har klarat sig själv och barnen i många år och Stanley har en annan hemlighet att brottas med.
Jag har inte mycket till övers för Robert De Niro som skådespelare och jag hade gärna sett någon annan i hans roll även här MEN jag älskar Jane Fonda och då är filmen hemma! Hon är SÅ HIMLA BRA i allt hon gör och här har hon fått en roll att verkligen bita i.
Som duo är Stanley och Iris bra men dom är inte magiska. Jane Fonda ihop med egentligen vem som helst hade varit bättre men nu är det som det är. Personkemin finns inte riktigt men det är inte SÅ illa att jag inte tror på dom alls. En svag trea i duo-betyg får det bli.