Varje andra chans börjar med ett första steg. Hur klyschig filmens tagline än är så visst tusan är den sann?
Här är det den unge mannen Tyler Gage (Channing Tatum) som hamnat lite på glid i livet. Han bor i en fosterfamilj med en alkoholiserad pappafigur och en mamma som inte verkar bry sig nämnvärt om varken maken, Tyler eller dom andra barnen som bor i huset. Men det är säkert välkommet med checken dom får varje månad för besväret.
Tyler hänger mest med sina homies, bröderna Mac och Skinny Carter (Damaine Radcliff och De´Shawn Washington) och dom gör lite hyss och bus om kvällarna. Det är ett sådant som urartar när dom tar sig in på en konst-och-dansskola och av nån oförklarlig och svindum anledning beslutar sig för att trasha en hel scen med uppbyggd rekvisita. En vakt kommer på dom och Tyler tar en för laget, han ser till att dom mörkhyade kompisarna kan sticka och tar hela ansvaret själv. 200 timmars samhällstjänst på nämnda skola blev straffet och Tyler gör som han blir tillsagd även om han inte gör det med glädje och engagemang direkt.
Det enda som på riktigt verkar engagera Tyler är dans, när han dansar ser man att han lever upp, att han njuter och när han går omkring i skolan och leker allmän vaktmästare får han se en dansklass och en tjej i den som han kollar in lite extra. Nora heter hon (Jenna Dewan) och hon är jätteduktig. Och söt. Och upptagen. Hon har en pojkvän som också går på skolan som sysslar med musik och självklart är jättesöt även han.
Nora tränar för en uppvisning som är viktig för hela hennes dansande framtid och typiskt nog råkar hennes danspartner ut för en olycka och går på kryckor. Vem ska hon då öva med? Han den där städaren med blå overallen som hon såg dansa på parkeringen kanske?
Det är klart att det här är en bagatell, det är det, men det är också en liten vitamininjektion. Det är en snäll film, en film som vill väl. En film som inte vill sätta dit någon eller måla någons liv svartare än det behöver vara. Jag gillar det. Jag gillar filmen, jag gillar Channing Tatum, jag gillar Jenna Dewan och dom två gillade varandra så pass mycket att dom gifte sig och fick en liten dotter – Everly. Att dom nu är skilda är en annan historia.
Som dansfilm kommer denna aldrig upp i samma liga som dom allra bästa (typ Dirty Dancing) men den är okej och det räcker långt. Se den som en snäll knuff på axeln åt rätt håll, som en vardagssaga som faktiskt kan bli sann.
