DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.
Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.
Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.
Håll i kepsen, se och njut.
Den här lilla rackarn fick mig att tro att svensk film kan vara bra… tills jag såg den. Samma överartikulerande dramatenpretton som i alla andra svenska filmer… Greenscreen-effekter som är sämre än teletubbies…
Hade åtmistånde den goda smaken att släppas i steelbook på DVD, men det räddar inte en kass film.
Kass?
Vadå kass?