Redan i förra årets jättefina Boston Maraton-bomd-attentatsfilm Patriots Day fick man se en skymt av Jeff Bauman, mannen som Jack Gyllenhaal spelar i Stronger. Jeff Bauman som stod vid målet och hejade på sin löpande flickvän och BANG sa det, BANG och benen sprängdes bort.
Stronger är berättelsen om Jeff, bara Jeff och filmen är baserad på verklighetens Jeff och hans memoarer med den passande titeln Stronger. Det som är skönt med den här historien är att den är berättad utifrån Jeffs egna ord och att alla mindre smickrande sidor av honom som visas i filmen således får antas vara okejade av honom själv. Hade hans flickvän skrivit manus kanske hon hade strukit dom värsta bitarna (eller kryddat när hon hade chansen?) men så är alltså inte fallet. Jeff Bauman beskrivs alltså inte som något helgon. Han är en vanlig snubbe med fel och brister – både före och efter han blir handikappad.
Filmens stora plus är Jack Gyllenhaal i huvudrollen. Han håller hela filmen på sina axlar och utan honom – helt ärligt – ingen film. Att jag verkar ha nån fascination för alla filmer där folk saknar ben är en annan femma. Jag blir liksom imponerad att det allt sedan Liutenant Dans dagar går att göra detta så verkligt rent effektmässigt. Den allra starkaste scenen i den här filmen har visserligen fokus på benen men det är inte dessa man ser skarpast i bild. Jack Gyllenhaals ansikte, ögon, är i väldig närbild när bandagen ska bytas på hans båda blodiga stumpar på sjukhuset och det skär genom märgen att se honom lida så.
Regissören David Gordon Green har gjort en bra film, en sevärd film men det är inte en film som på nåt sätt stannar kvar hos mig. Det saknas något och jag kan inte riktigt beskriva vad. Kanske är den bara för ytlig trots allt det hemska och svåra?
