Vart tredje år får kvinnor mellan 23 och 50 år som är boende i Sverige en kallelse till gynekologisk cellprovtagning.
Det är jättebra.
Vart tredje år får man alltså ett brev hemskickat med en bokad tid för en gratis cellprovstagning, ett prov som kan rädda ens liv om det visar sig vara nåt tok och ett prov som kan lugna ens psyke om man är av den oroliga sorten. Men det är också ett prov som innebär att man måste ta av sig kläderna, lägga sig i en gynstol, spreta med benen, lägga upp fötterna på fabriksinställda hållare och få en iskall (sort of) metallspade uppkörd i muttan. Det är det sistnämnda som gör att den språkliga utformningen av kallelsen är mindre bra. Det står nämligen att den är frivillig. Att tiden inte ens behöver avbokas om man inte vill eller kan komma. Man har alltså chansen att få någonting livsviktigt utan kostnad men väljer bort det för att det är obehagligt en liten stund och för att man kan. Man får inte ens en liten….faktura.
Jämförelsen mellan en gynekologisk cellprovstagning och filmen Sucker Punch kan kännas aningen långsökt men är allt annat än. DVD:n har nämligen legat i hyllan länge, jag vet att jag borde sen den, att den antingen är bra, kanske till och med bättre än jag tror och då har jag haft en trevlig filmstund i soffan eller så är den helt kass och då vet jag det och får skriva ihop en sågning. Det är alltså en win-win-situation, ändå väljer jag att ignorera den bara för att jag kan. Ligg där du, tänker jag, ligg där, det är ändå jag och bara jag som väljer när eller om du ska bli sedd. Jag kan alldeles ostraffat tacka nej till dig hur länge jag vill.
Men nu ville jag inte längre. Jag ville gå på min cellprovstagning och jag ville se Sucker Punch, mest för att få bägge ur systemet. Det gick dåligt och det gick bra, det blev liksom fifty-fifty i slutsummeringen. Men jag ser mycket hellre en svindålig film än har början till livmoderhalscancer.
Här kostar det 150 kronor, men jag är fantastiskt bra på att inte gå på provtagningar. För att straffa mig själv hänger jag kallelsen på kylskåpet som en påminnelse. Men inte hjälper det. Den hänger så bra! Häromåret gav de faktiskt upp efter ett antal påminnelser och skickade ett brev och sa: ok, du verkar inte vilja gå på cellprovtagning. Du kan få göra det självi stället med ett hemtest. Vill du det? Det ville jag. Testet kom hem i brevlådan, busenkelt. Och gratis. Det var tydligen nån sorts forskningsstudie och inte standard än, men jag hoppas, hoppas det blir det. För till stolen tänker jag faktiskt inte gå igen.
Jessica:
Hemtest? Låter ju som en supersmart idé, det ligger ju dessutom i tiden.
Nä, just det läget är väl något av det mest osugna som finns… Därför ser jag till att få det avklarat så fort som möjligt, kanske samma sak med Sucker Punch? 😉
http://bilderord.wordpress.com/2012/06/01/sucker-punch-2011/
Sofia:
Din recension av filmen var i alla fall _betydligt_ bättre än min! 🙂
Äh, det är ju som att säga att hjärna är bättre än hjärta. Går ju inte, jö, de är lika bra fast på olika sätt 😀
Ditt budskap med din recension är i alla fall viktigare och mer tydligt än Sucker Punchs budskap om.. att tjejer också kan slås? Oklart.
Pladd:
Att tjejer i skoluniform och tofs kan slåss. 😉
Har inte erfarenhet av gynstolar men däremot av Sucker punsch frågan är om inte gynstolen är att föredra 😉 Men jag gillar Browning.
Punch! Punch!! Punch!!! ska det vara och inget annat.
filmitch:
Jag gillar också Browning, det är så SYND att hon är med i den här smörjan. Men jag hoppas att filmen på pappersstadiet lät betydligt mer intressant än det blev. Men ingen skugga över henne, det här är helt och hållet Snyders magplask.
En riktig stinker till film är vad det här är.
http://steffofilm.wordpress.com/2011/12/07/sucker-punch-2011/
Skämmes Snyder..!
Steffo:
Haha, stinker var ordet! 🙂