SUPERSWEDE: EN FILM OM RONNIE PETERSON

Italiens Grand Prix 1978. Monzabanan. Ronnie Peterson startade som femte bil i sin svarta Lotus. Riccardo Patrese prejade James Hunts bil direkt efter start och Hunts bil kolliderade med Ronnie Petersons som fattade eld. Han fick hjälp att ta sig ur bilen men dog på sjukhus dagen efter.

Jag minns detta så tydligt, det är ett närmaste konstigt starkt minne med tanke på att jag var blott sex år när det hände. Att det var världshistoriens sämsta datum han dog på (11:e september) och att han är begravd på Almby kyrkogård i Örebro, bara ett stenkast från min dotters skola, är sammanträffanden som inte har ett dugg med någonting annat att göra. MEN, för mig betyder Ronnie Peterson nåt, det betyder att av få saker jag och min pappa hade gemensamt när jag var liten var att titta på Formel 1 på TV och för mig var det väldigt speciellt. Pappatid var inget jag var bortskämd med så även om det var en TV inblandad och det inte pratades så mycket under loppen så minns jag detta som mycket speciella timmar.

Jag minns också att när Ronnie Peterson dog så berättade min pappa att Ronnie också hade en dotter, Nina, och att hon var yngre än jag. Det där har liksom satt sig och att då få se Nina, nu vuxen och med efternamnet Kennedy, i filmens första scen, gående in på Monzabanan och för första gången se den plats där pappan förolyckades, det var starkt. För mig var det filmens i särklass starkaste scen. Resten av filmen är som ett påkostat idolporträtt i kombination med en spaning efter en tid som flytt och slutresultatet blir en habil dokumentär som håller sig på ytan men som aldrig bränner till på samma sätt som till exempel Senna.

I filmen får man återse en hel del av det gamla F1-gardet, Emerson Fitipaldi, Jackie Stewart, Niki Lauda och Mario Andretti men man får också se en hel del filmat material med Ronnies fru Barbro och det är den delen av dokumentären som intresserar mig allra mest. Det är också den delen som lämnas mest därhän då jag känner att det finns mer att säga, mer att gräva i, mer intressant att berätta men regissören Henrik Jansson-Schweizer och manusförfattaren Morgan Jensen väljer att inte gå in där, att låta dörren Barbro Peterson förbli stängd.

Går man in på Ronnie Petersons hemsida (ronniepeterson.se) så är även den sidan stängd för mer info än om filmen men om man – som jag – nyfiket googlar då jag vill veta mer om Barbros liv efter Ronnie så kommer jag till en undersida till hemsidan med en utförlig text om vad som hänt. Barbro Peterson dog tio år efter Ronnie, bara 40 år gammal och den blott 12-åriga Nina är då helt föräldralös. Dödsorsak: en blandning av alkohol och lugnande medel. Tänk om filmen hade inkluderat om så bara en skärva av denna tragik, det hade varit precis det som behövts för att filmen inte enbart skulle kännas som att den trippade på tå för en ikon man gärna vill bibehålla som just…ikon. Alltså lider den här filmen av samma typ av ”problem” som Jag är Ingrid gjorde härom året.

För alla oss som har någon form av minnen från (tycker jag) guldåldern inom Formel 1 så är Superswede ett måste att se. Kanske inte ett måste på just bio men ett måste i nostalgiresa bland bilar, banor och racer-playboys.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar jag mer om denna film.