När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.
Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.
Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn, han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte. Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.
Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.
Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.
Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.
Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.
Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.
Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.
En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.
Härligt skrivet! Jag gillade den allra första omgången av serien men tyckte bäst före datumet hade passerat redan vid säsong 2. Det lilla jag såg av de senaste avsnitten på TV var ännu sämre. Följdaktligen hoppar jag över denna film! Men tack för en härligt, syrlig recension! ;D
BlueRoseCase:
Tack 🙂
Jag kan dock tycka att det är liiiiite synd att så pass många verkar vilja hoppa över denna film för riktigt SÅ dålig är den inte. Å andra sidan är det Svensson-Svensson-franchisen som satt sig själv i den situationen så dom får skylla sig själva 😉
Underbar recension. Jag älskar hur du kan känna så start och mycket om varje film att du kan få dina texter att spraka. Själv tycker jag att jag ofta brottas med sånt som är lite fisljummet. Inte dåligt på något sätt, men vad sjutton ska man säga?
Jag fick också tag på gratisbiljetter till den här filmen genom kort på sf. Men jag gav raskt bort dem. Saken är den att min make har denna Svensson som idol. Skojar inte! Jag hade väl tänkte gå med på filmen som sällskap ändå, även om jag inte förväntade mig att gilla den nåt särskilt. Men till sist lyckades jag prångla på en gemensam vän den återstående biljetten så jag slapp.
Jag är väl inte fullt lika negativ som du mot tv-serien. Tycker den har sina stunder. Även om den förstås är ljusår från serier som t ex brittiska The Office. Det är humor mer i min linje. (Även om folk faktiskt är rätt elaka mot varandra där också…)
Jessica:
Tack 🙂
Jag känner igen det där med att ha en make som gillar Gustav Svensson, därav mina timmar i TV-soffan som muttrande sällskap. Som tur är (i mitt fall) så är det många år sedan nu 😉
Sen är det nog inte elakhet jag har nåt emot egentligen, det är sällan folk är rent elaka i svenska komedier. Det som stör mig är att det förväntas att jag ska skratta åt att folk ljuger och sen ljuger igen och ljuger ännu mer och sätter sig i en ohållbar spiral där man ska ”hålla på” lögnaren och hoppas att allt löser sig.. Är det roligt? Jag fattar det liksom inte.
Och apropå det där med att tycka en massa om varje film jag ser, jag tycker att DU är jättebra på det! Du hittar infallsvinklar som jag aldrig tänker på och allt du skriver känns så smart. 🙂
Glatt (?) överraskad att filmen inte sög lika mycket som man kanske skulle kunna tro men skulle nog ändå inte ens gå och se den gratis om jag inte helt plötsligt befann mig vara ekonomiskt oberoende och därmed helt i besittning av min egen tid.
Gustav Svensson tillhör samma kategori män som i amerikanska serier spelas av Jim Belushi och Ray Romano. Jag kan till nöds ta dem som tecknade (Homer och Peter Griffin) även om deras fruar alltid framstår som mer eller mindre sinnesförvirrade för att uttrycka det milt men när de ska vara ”riktiga” människor går det bara inte. Och den åsikten står jag för utan att ens ha tvingat mig igenom ett enda helt avsnitt av Svensson, Svensson 😉
Sofia:
Jag blir förbannad även på Griffin och Homer men lugnar ner mig aningens snabbare i och med att dom är tecknade. Det är värre när jag springer på dom på jobbet, dom icke-tecknade varianterna. 😉
Knäckfrågan är dock: har de verkliga icke-tecknade varianterna skitsnygga och intelligenta fruar?
Sofia:
Ja. Min x-man hade en.
(Hahahaha, kan inte riktigt sluta skratta nu ;))
Haha, där fick du allt till det 😀