Jag fick via hemliga källor reda på att Bengt Ohlsson skrivit en krönika om Sylvester Stallone. Det skedde i DN.
Jag vill helst inte läsa Bengt Ohlsson. Han är en kulturelitist som svänger sig med ord som ”lugubra”. Jag förstår inte sånt.
Men så sant som att även en ängel kan fisa så har denne Bengt alltså tagit sig an ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. För få ämnen ligger mig varmare än just detta: Sylvester Stallone.
Han är lika gammal som min mamma och lika lång som jag var 1990-2004 (nu har jag växt 2 cm, måste vara den kuvade ryggen som sträckt på sig). Han är en av de få riktiga Filmstjärnorna, som en starkt lysande Orion på den vintergata amerikanerna kallar Hollywood Boulevard. Med sitt karakteristiska och ibland knappt hörbara uttal har han fått till och med de mest militanta amerikanska analfabeterna att kräva textning på bioduken. Det är en befrift i klass med den att hoppa på månen.
Jag har haft affischer med både ”Cobra”, ”Rocky” och ”Rambo III” på väggarna i flickrummet. Jag var på premiären av ”Tango & Cash” i Israel med beväpnade vakter och rökpaus i halvtid. Jag har åkt till San Juan i Puerto Rico bara för att se banken och huset i ”Dödligt möte” (The assassins) där Antonio Banderas ligger och lurpassar på Stallone med svettig panna och jag har suttit på torget utanför och fikat, precis som Julianne Moore. Jag var på premiären av ”Judge Dredd” i Tokyo där man om man löst biljett kunde se en och samma film hur många gånger som helst samma dag. Man fick till och med ta med varm mat in på salongen. Jag satt mest och grät medan japanerna klapprade med pinnar, stod upp och skanderade ”JUDGE DREEEDOOOO, JUDGE DREEEDOOOO!”
Dom som känner mig väl vet att jag och Stallone är tajta. Inte bråka med mig om storheten i filmer som ”Lock up” och ”Over the top”! Och jag köper absolut inte jämförelserna med honom och action-neutrum som Steven Seagal och Jean-Claude ”fan-va-jag-är-ball-som-kan-gå-ner-i-split-mellan-två-diskbänkar-kolla-på-miiiig-kolla-på-miiiig” van Damme. Sylvester Stallone spelar aldrig den helt igenom coole, snygge och lyckade killen. Han spelar den lille starke men rädda, han som bryr sig, han som inte dödar på grund av vetskapen att hans uppumpade muskler spelar snyggt i blodigt motljus, utan för att han måste, för någon svagare behöver hans hjälp. Sylvester Stallone är således lite som actionhjältarnas Karl-Bertil. Fast med porslinshy och en jävligt sned mun.
[Bengt Ohlssons – faktiskt väldigt läsvärda – stallonekrönika finns att läsa här:
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/995]
