Nu har Charlie Kaufman slagit till igen.
Okej att jag visste att den karln har överskottsenergi i hela hjärnbarken och att han totar ihop filmmanus som inte är helt lätta att hänga med i, men nu har han fått kontroll även över regissörsstolen och…nä…jag orkar fan inte. Jag vet inte var jag ska börja trassla ut den här formidabla geggan nånstans.
Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden Cotard, snubben som lider av all världens åkommor, allt ifrån underlig avföring till håravfall, till äckliga vårtor till….ALLT. Catherine Keener är hans konstnärliga fru Adele som inte verkar vilja honom mer gott än att typ dö. Och Caden sätter upp en pjäs med skådespelare som spelar skådespelare och till slut har han fått in hela jävla Manhattan på scenen och tiden är fram och tillbaka och allt är sjukt och deprimerande och nä, fy satan. Nu stänger jag av.
Åh, jag blev helt spattig av den här filmen! Var tvungen att resa mig och gå iväg två gånger för att jag blev så rastlös. Förstår precis vad det är Kaufman försöker göra och det finns några bra ögonblick, idéer och snygga saker i filmen. Men herregud vad trött jag är på de här medelålders plufsiga männen som går omkring och har livsångest samtidigt som de har relationer med en massa snygga tjejer.
En svag tvåa i min bok.
Sara:
Jag önskar att jag hade förstått någonting alls men min hjärna ville INTE klicka med Kaufmans – inte den här gången heller 😉
fiffi – Det här är en film som jag verkligen förstår om man inte ens har lust att FÖRSÖKA förstå! 😉
Ok, så en PSH som bara sitter och gör ingenting är bättre än en som lider av diverse åkommor? 😉
Sofia:
PSH får gärna sitta och göra ingenting med HIV-blemmor, kikhosta, gikt och spetälska, jag skulle välkomna det, jag skulle göra vågen, han är helt fantastisk – men INTE i kombination med Charlie Kaufman. I min värld är det väldigt få människor som är lika överskattade som Charlite K. Ska vara Wes A då, men annars vete tusan.
Nä, vänta lite här nu… Kaufman är väl kanske inte riktigt så briljant som han vill göra gällande i sina filmer men jag tycker att de jag sett är riktigt kluriga och underhållande, med undantag för Confessions…
Det finns en del filmer jag har gett upp att se innan jag ens börjat titta detta är en av dem och din recension gör att jag i fortsättningen ska lita på min magkänsla.
Sofia:
Hans manus och filmer är säkerligen kluriga och underhållande för det stora flertalet men _jag_ förstår ingenting av hans storhet. Ingenting.
filmitch:
Magkänslan är alltid en bra måttstock. Det fåtal gånger magen har fel det är oftast dom gångerna man sett en film som totalt vänt upp och ner på hela ens världsbild fast man trodde den skulle vara bajs och då kan det vara värt att man kände fel 🙂