”Alla kommer veta vad Swedish House Mafia är om ett halvår, varenda människa på hela jorden.”
Året är 2010 och Steve Angello, en tredjedel av DJ-kollektivet Swedish House Maffia, sitter i en bil på väg till Winter Music Conference i Miami. Christian Larsons dokumentär om gruppen slutar med Angellos ord och nånstans där i krokarna börjar det segertåg som avslutas i och med tre utsålda spelningar på Friends Arena nästa vecka.
Oavsett anledning till att dom väljer att splittras så har Axwell, Sebastian Ingrosso och nämnde Steve Angello lyckats otroligt bra med hela konceptet, att säga något annat vore rent av korkat. Om Christian Larson hade lyckats lika bra med sin dokumentär så hade jag varit väldans glad. Nu känner jag mig mest…överkörd.
Genom att filma 253 spelningar i 23 länder under två år har Christian Larson fått ihop en slutprodukt på 44 minuter som visserligen ger en genuin känsla eftersom den till största del är filmad i svartvitt (och i vissa fall grovkornig) men att kalla den dokumentär, nja, det vete fåglarna. Jag får inte reda på något alls som handlar om orsak och verkan, ingenting om vilka dessa killar är privat, hur dom träffades, tankarna bakom projektet men det jag får är trekvart av snabbklippande insäljande housereklammusikvideo. Gott så om det är det man vill ha, jag själv hade förväntat mig aningens mer.
Jag är rätt säker på att alla med biljett till torsdagens, fredagens eller lördagens spelning i Friends Arena kommer känna sig bra nöjda med livet men använd inte Take One som stämningshöjare på förfesten. Lyssna på musiken istället. Enbart på musiken.
Dokumentären i sin helhet kan ses på Youtube. Klicka här så kommer du dit.
