The back-up plan

Min fördomsanalys av The back-up plan var inte nådig. Det krävs ganska mycket av puttinuttiga tjejfilmer för att jag ska smälta och Jennifer Lopez i huvudrollen brukar inte vara en automatisk dörröppnare till mitt filmhjärta direkt.

I den här filmen vill Jennifer Lopez bli mamma. Hon har efter ”hundratals dejter” inte hittat ”den rätte” och bestämmer sig för att bli inseminerad. Till och med hennes fula killpolare säger nej till att hjälpa henne.

Alltså, det jag skrev i min analys om att det här är Jennifer Lopez film stämmer verkligen. Det här är en one-woman-show, birollerna hade lika gärna kunnat vara folk gjorda i papier maché, så liten viktighetsgrad har dom. Det The back-up plan ska visa är att Jennifer Lopez är back in shape efter graviditeten, att hon har mumsat i sig tillräckligt med B-vitaminer för att även efter amning ha helt perfekt hår och den där olivfärgade perfekta jävla hyn, fan den provocerar mig!

Hela hon provocerar mig. FILMEN provocerar mig. Dom där obligatoriska blippetiblopp stråkarna som alltid ska vara med i romantiska komedier när jag som tittar ska tvingas tänka:
1. Ooooo, hon är lite busig nu
2. Iiiii, snart kommer det någon och hon är liksom inte beredd och tänk så tokigt det kan bli då
3. att någon smyger.

24-25 minuter in i filmen finns det perfekta exempelt på dessa enerverande instrument och ja, dom återkommer då och då genom hela filmen oturligt nog.

Det jag skrev om frisyrer i min analys stämmer också. Det regnar i en scen i filmen och detta ger givetvis primadonnan den perfekta wet-looken. Det är det regn är till för i denna typ av film.

Stevie Wonder hade kunnat fördomsanalysera den här filmen och haft rätt på samtliga punkter så jag tänker inte slå mig för bröstet och känna mig alltför nöjd med mig själv. Däremot kanske jag inte ska provköra nästa film jag känner likadant inför bara jag tittar på fodralet.