För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.
Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).
Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.
The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.
Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.
För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.
Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!
