Jason Bourne har gömt sig för sina forna arbetsgivare på andra sidan jorden. Han försöker analysera sina jobbiga minnen och drömmar, skriver ner dom på papper, försöker bli hel genom att leva ett lugnt och spartanskt liv med sin Marie (Franka Potente).
Men – såklart – verkligheten kommer ikapp dom. En snubbe som Jason Bourne blir inte ointressant bara för att han själv vill det. En yrkesmördare letar upp honom för att tysta honom en gång för alla och det blir inte sin egen död Bourne tvingas hantera, det blir livet på ett nytt sätt.
The Bourne Supremacy förvånar mig. Mitt minne av filmen från när jag såg den första gången är att den var på´t ungefär som första filmen. Samma historia, samma känsla, samma tempo. Okej, mycket av filmerna ÄR stöpta i samma form men här tycker jag att det brummas bra mycket coolare när det trycks på gaspendalen. Musiken som funkade ypperligt även i första filmen har fått ett bättre tryck och blir som en pulshöjande ljudmatta genom hela filmen. Matt Damon har växt in i rollen och är inte alls den pojkspoling han var i The Bourne Identity. Nu är han actionkille. Tuff liksom. Stenhård. Funktionell.
Joan Allen spelar Pamela Landy, kvinnan i chefsposition som ska se till att Bourne hittas. Jag tycker hon är jättebra här, både i genussamspelet med Brian Cox och som målinriktad intelligent kvinna. Chris Cooper hade lite av samma roll i första filmen och ingen skugga över honom men Joan Allen känns som ett fräscht inslag, idiotmän i maktposition ser man överallt.
Det här var helt klart en energiboost. Jag känner mig glad, upprymd och sugen på mer. Matt Damon och The Bourne Ultimatum – here I come!
Jag blandar ihop tvåan och trean.
Ettan hade den coola scenen med Clive Owen ute på fältet och scenen på ambassaden.
Är det i tvåan de har den coola scenen på en av Londons största tågstationer? Är det i tvåan den coola scenen från Marocko är med? Nej, de är väl från trean?
Mina favoritscener från tvåan: inledningen från Indien(?), när Bourne låter sig bli tagen av CIA men lätt övermannar tönten och snor hans sim-kort, en fajt hemma hos en annan Treadstone-agent samt scenerna från Ryssland. Brr.
I vilket fall är det snyggt hur de överlappar slutet av tvåan med början av trean…
Det var för länge sedan jag såg dem. Även om jag blandar ihop filmerna så kommer jag ihåg att jag tyckte att tvåan var riktigt bra, till och med bättre än ettan. Bättre tempo och bättre våld, men ettan hade fördelen av att vara ”origin”-filmen…
Henke:
Jag blandar ihop filmerna/handlingarna trots att jag såg dom direkt efter varandra – eller kanske på grund av detta. Men det här är verkligen en skön actionfilm, fullt ös från början till slut. Kul när uppföljare lyckas bräcka föregångaren 🙂
Jomenvisst — jag tycker också att tvåan var ett klart lyft jämfört med ettan. Bättre skurkar (även om Chris Cooper _är_ stenhård) och en svartare stämning.
Sofia:
Chris Cooper är alltid stenhård, juuu. Är han inte en såndär ”David Strathairn-snubbe” egentligen (apropå film nummer tre i serien)? En såndär som man tycker om men inte riktigt kan sätta fingret på varför? En sån som alltid levererar men aldrig får rubriker?
Absolut, bra parallell till David S. En stabil skådis som kan spela både skurkar och snällisar med samma övertygelse. Chris känns möjligen lite mer råbarkad och tuff än David.
Sofia:
David är liksom mer… giftasmaterial. 😉
Tyckte sämst om 2an faktiskt. Handlingen kändes avsiktlig och ljussättningen var artificiell. Det var mera action och inte lika många konspiratoriska frågetecken. Man ville göra en Hongkong-rulle av filmen. Det är i och för sig inte helt fel….
David:
Haha, precis, det borde inte vara helt fel i dina ögon. Ju. 😉
Precis som jag skev om förra filmen. Jag kan inte för mitt liv skilja dem åt men de är alla bra. Orakade hålögda män i biljakter i grådaskiga städer ung. någt sådant skulle kunna sammanfatta filmserien. Men som sagt bra underhållning.
filmitch:
Hahaha. Många hålögda är det 😉