Den lille pojken Ted (Jared Breeze) är kanske tio år. Han bor ensam med sin pappa John (David Morse) på ett motell som pappan driver. Eller, det är i alla fall skalet av ett motell, det har sällan några nattliga gäster och således är den lilla familjen tämligen fattiga.
Ted roar sig på dagarna med att samla på roadkills då han får en slant av pappan för varje dött djur han hittar. Han verkar inte gå i skolan och John verkar ha föga engagerad i sin son. Han verkar mest deprimerad tycker jag. Ensam, grubblande, en mörk själ.
Ted har en mamma, en mamma som skickar vykort och som skriver att hon vill att sonen ska bo med henne men pappan verkar inte vilja detsamma trots att han uppenbarligen inte kan och orkar sköta om sitt barn. Det är en del av filmen som känns lite spretig i mina ögon. Konstig. Finns det ingen variant av socialtjänst alls i USA, ingen instans som ser till barns bästa?
Den lille pojken verkar i alla fall bli mer och mer fascinerad av döden och djur som kommer i hans väg råkar inte sällan illa ut. Men en dag krockar en bilist med en hjort/älg/stort fyrfota djur på vägen precis utanför och den skadade mannen William (Riann Wilson) får sova över på motellet i väntan på vidare utredning. William är dock inte den reko snubbe han först verkar vara.
Jag tycker filmen börjar väldigt bra. Första halvan finns det ingenting att klaga på. Jared Breeze är en barnskådespelare som det är en ynnest att skåda, han är tokbra faktiskt, och David Morse blir jag alltid glad över att se. Men filmen håller inte, den känns inte riktigt….färdig. Antingen skulle den ha varit en kvart längre och mer beskrivande eller kanske nedklippt till en längre kortfilm. Vissa stora plus alltså men också en hel del på minussidan. Summan blir en stark tvåa.
