På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.
Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?
”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”
Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”
Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?
Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna, ”björnbiffarna”, till familjen.
Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.
Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.
”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”
Undrar vad han svarar?
Intressant iaktagelse det där om att vad man jobbar med definierar din identitet. Jag har funderat på det själv. En anledning är att det är en ganska lätt samtalsöppnare typ ”Vilket väder vi har” Tror jag ska börja med att fråga fråga ”Vem är du?” men risken finns att man blir stämplad som galen 😉
Manlig identitet och jobb tror jag är aningens starkare i USA än i Sverige, där är det fortfarande kontroversiellt i en del delar av landet att frun arbetar, mannen ska vara försörjaren.
filmitch:
Men håll med om att om du skulle få ”Vem är du?”-frågan av någon som uppriktigt vill ha ett svar, visst skulle det vara häftigt?
Det borde – dessutom – vara världens bästa raggningsreplik, i alla fall i nyktert tillstånd. För vem vill svara på den frågan till en minneslucka på två ben? 🙂
Intressant text om det där med den obligatoriska ”vad jobbar du med?”-frågan.
Tack för tipset om filmen. Har aldrig hört talas om rullen, vilket kanske är lite konstigt med tanke på skådisarna som är med. Gick den aldrig upp på bio i Sverige eller är den helt ny? Påminner den i känslan om Up in the Air kanske?
Jojjenito:
Jag tror den gick direkt till DVD här i Sverige. Filmen är gjord 2010.
Jämfört med Up in the air….hmmm…nej, det är inte samma känsla och mest på grund av att det är väldigt lite kvinnor (procentuellt sett) i den här filmen och inte så värst mycket romantik. Det är mycket gubbs men det är också väldigt allmänmänskliga infallsvinklar, fast sedda ur manliga ögon. Låter det luddigt? Det är det inte. 🙂
Skulle man kunna säga att om det som man jobbar med är definierande för ens person är det i sig mer definierande än själva jobbet? Alltså om man jag förmånen att kunna jobba med något man kan identifiera sig med eller om man har ett jobb bara för att kunna betala av lånen och där hela veckan går ut på att se fram emot fredagskvällen och ha ågren inför måndagsmorgonen?
Sofia:
Om jag vänder på ditt resonemang en smula, bara för skojs skull. Kan det inte vara så, i alla fall har jag märkt av det i olika sammanhang, att det mer är den som frågar som definierar mitt förhållande till mitt eget jobb än jag själv?
Till exempel så känner jag en kille som kör sopbil. Han skäms inte ett dugg över sitt jobb, han tycker det är okej, han tjänar bra, har bra arbetskamrater MEN han lyckas alltid få känslan att han BORDE skämmas åtminstone liiiite över sitt jobb när han får vad-jobbar-du-med-frågan. Den som frågar lägger ofta huvudet på sned och ställer motfrågan ”Men DET måste vara en riktigt skitjobb?”. Då är det ju frågeställaren som definierar, inte sopåkaren själv. Å andra sidan kan man ju alltid välja om man tar åt sig av folks fördomar/åsikter/definieringar eller inte. 🙂
Det kan absolut vara så också. Andras uppfattningar om det man gör kan vara betydligt mer definierande (och märkande) än den betydelse man själv lägger i det. Men jag skulle vilja påstå att om det för våra far- och morföräldrar var viktigast ATT man jobbade är det nu minst lika viktigt VAD man jobbar med. Både för en själv och ens omgivning.
Sofia:
Den där skillnaden mellan ATT och VAD har du absolut rätt i. 🙂
Visst är det skönt när jag har rätt? Tryggt, liksom 😉