THE DICTATOR

Det satt två killar i 20-års åldern bakom mig i biografen. När Men in black 3-trailern var slut hörde jag den ena killen säga ”Wååååw, den här måste jag se. Den verkar helt klart spännande.”

Spännande, tänkte jag. Det är väl kanske inte ord som jag skulle använda för att beskriva Men in black men hey, vem vet hur många filmer han sett i sitt liv? Vem är jag att döma? Jag har ju ingen aning.

Nittio minuter senare är The Dictator slut. Eftertexterna har slutat rulla och lamporna tänds. Jag vänder mig om för att titta på killarna bakom mig. Den ena har stora stora ögon och dom är nästan lite vattniga när han vänder sig mot sin kompis och säger: ”Det här kan vara den allra bästa filmen jag någonsin sett.” Där fick jag svar på min fråga. Han kan ha sett tio filmer i sitt liv, topps.

The Dictator spelar i samma liga som Hangover-filmerna och dom flesta flabberierna med Jim Carrey i huvudrollen. Jag vet precis vad jag får när jag köper en biobiljett och jag tycker det är rätt härligt faktiskt. Den kommer definitivt inte upp i Borat-klass, en film som i mitt tycke är en modern komediklassiker men fullt jämförbar med Brüno är den. Fast där Brüno hade några få riktigt höga toppar och ganska mediokra små dalar så är The Dictator mer en helgjuten film. Det är inga meserier, det är hundraprocentig underbältethumor, det är lågt, det är fjantigt och ganska dumt. GANSKA dumt förresten, det är helt jävla AP-DUMT men det är samtidigt precis det jag trodde innan att jag skulle få.

Jag undrar hur The Dictator hade funkat om den hade varit Sacha Baron Cohens första film? Jag undrar hur amerikanarna hade mottagit den skäggige generalen Aladeen under samma premisser som den kazakstanska Borat. Jag tror dom hade blivit rädda, kanske hade han råkat illa ut på riktigt om han hade närmat sig befolkningen utan redigt kamerateam och andra kända skådespelare i närheten. Att skämta om 9/11 är fortfarande inte riktigt kosher även om jag personligen tycker att man kan och bör skämta om allt.

Sacha Baron Cohen är helt gränslös i sin humor. Ingenting är för konstigt eller för äckligt att skämta om. Däremot får jag känslan av att filmbolaget har en annan syn på saken. Flera gånger är det som att en rolig scen inleds och det som borde vara scenens klimax är gravt nedkortad och/eller bortklippt helt. En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på i dess inledning slutade i ett blekt jahaaa och det tror jag inte var manusförfattarens mening. Hahaha. Hur sjukt lät inte det? ”En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på”. Hade jag någon cred som recensent så förlorade jag den just precis här men det bjuder jag på. Jag tycker ju det här är kul. Dumt men kul och precis perfekt när man är på det humöret.

Det kostade 430 spänn att ta med familjen på det här lilla fåniga äventyret och att det var värt varenda krona tyckte vi alla fyra.