THE DOUBLE

The Double är en ohyggligt svår film att förklara och en än värre film att bedöma.

Jag såg filmen i korta stötar, det var som om hjärnan inte kunde ta till sig allt på en gång. Jag såg en kvart, stängde av. Jag började om kvällen efter, såg tjugo minuter, somnade. Kvällen efter lyckades jag se trettiofem minuter innan det var gonatt. Sakta men säkert betade jag av den och vid sjunde tittningen tog jag mig från början till slut. Sen var jag det. Slut.

Jävlar alltså, det här är en film som både tar och tär och den ger inte så värst mycket tillbaka, helt ärligt. Jo, den ger en del att tänka på och den ger mig nånslags nyförälskelse i Jesse Eisenberg. Eisenberg har för mig mest varit en skådis som gör det han ska och samtidigt levererar sina monologer med ett jävla tempo. Här blir han nånting mer, här blir han större än sig själv, han blir en GIGANT.

Eisenberg gör så mycket med sin roll här att det känns som han står i ett vägskäl. Beroende på vad han väljer för film härnäst kan han gå från en indiekändis till en av dom allra största. Efter en glimt på IMDb känner jag en fnysning röra sig genom näsan. Han spelar alltså Lex Luthor i storfilmen Batman v Superman som kommer 2016 och det kan ju blir hur som helst. Det kan bli som pingvinrollen blev för Danny DeVito eller som Jokern blev för Heath Ledger. Hur det blir för Jesse, ja den som lever får se.

The Double är Jesse Eisenbergs film rätt igenom. Mia Wasikovska spelar den kvinnliga huvudrollen men det är bara en andrafiol med otvättat hår, inget mer än så. Är Mia Wasikovska den kvinnliga versionen av Paul Dano?

Genremässigt jämförs The Double med Enemy vilket känns rätt rimligt. Filmerna kom ungefär samtidigt och i den ena filmen spelar Eisenberg två personer och i den andra är det Jake Gyllehaal som spelar mot sig själv. Båda filmerna är mörka och kräver en del av oss som tittar och för egen del tilltalas jag av båda.

Enemy är ett mästerverk i mina ögon, The Double når inte upp till samma höjder men det är bara att kapitulera för det faktum att jag är våldsamt förtjust av denna typ av tvillingfilmer. Det finns nämligen en till film som platsar in i detta gäng, David Cronenbergs Dubbelgångare från 1988. Efter en snabb summering ser jag att mitt medelbetyg för dessa tre filmer är hela 4,7! Hör jag en synål falla nu?