Det är nåt med Tom Hardy. Nåt är det. Han behöver inte säga så mycket, han behöver mest bara vara och vips känns samtliga filmer han är med i lyxiga, som om dom fått ett mervärde, en aura av något alldeles extra.
Tom Hardy utstrålar inge jidder. Han utstrålar hundraprocentig energi i allt han gör. Varje blick, när han snörper ihop ögonbrynen och jag som tittar fattar vad han känner utan att han behöver ordbajsa en massa, säger han nåt så menar han vad han säger och ingen kan som han uttala ordet ”Go”. Han befinner sig helt enkelt på en nivå där där det är tämligen ensamt, det brukar vara det på toppen.
I The Drop spelar han en bartender vid namn Bob. En tystlåten man med uttrycksfulla och liksom tänkande ögon. Han jobbar för sin kusin Marv (James Gandolfini), en bitter man som tvingats sälja sin älskade bar genom maffialiknande metoder och dom båda har sin vardag bakom bardisken och jobbar på.
När Bob är ute och går hör han ett gnyende från en soptunna. Han stannar och lyfter på locket och ser en liten hundvalp titta upp, en misshandlad hundvalp, alldeles blodig är han. Bob tar upp jycken och en dörr öppnas från huset bredvid. En kvinna ropar, frågar vad han håller på med. Hon heter Nadia (Noomi Rapace).
The Drop är en mörk historia skriven av Dennis Lehane som även ligger bakom Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Alla dessa filmer spelar i samma universum men med olika infallsvinklar. Filmens regissör heter Michaël R. Roskam och är mest känd för sin förraa film Bullhead, ej heller det en munter historia.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Noomi Rapace i den här rollen men rent reflexmässigt känns det som att hon är okej. Inte bra, inte dålig, okej. Det känns som att hon heter Nadia av en anledning, att hon inte ska vara en infödd amerikan sedan generationer utan har något utländskt påbrå som gör att man kan köpa hennes annorlunda accent.
Hur som helst, filmen är sevärd, den ligger närmare en fyra än en tvåa men det som gör filmen till något extra – för mig – är bara Tom Hardy.
Filmen:
Tom Hardy:
Skönt med fler som ser Tom Hardys storhet. För mig går han helt klart att jämföra med Marlon Brando och kanske James Dean, just i den där auran. Särskilt Brando känns ju som en slags förebild för Hardy (fysiskt skådespel, mumlanden och MYCKET instängda känslor som sipprar ut ur den hårda fasaden), men Hardy har sagt att han knappt sett en film av Brando och vet knappt hur han är.
Den här filmen verkar väldigt lagom vilket känns lite ologiskt med alla kvalitativa inblandade, men jag gissar att skådespelarna just vill ha ett jordnära manus utan spektakel att jobba med, av en bra författare. Ska se den snart iaf.
Jimmy:
Jag håller med dig där, riktigt bra jämförelser med Brando och Dean. Det är nåt med blicken, närvaron, det är svårförklarat men glimrande att få se.
Ska bli intressant att läsa din text om filmen när den väl är sedd 🙂
Haha, det är kanske dags att se om och omvärdera ditt betyg på Bronson? 😉
Sofia:
Hahaha, ja kanske det. Nu vet jag ju dessutom att filmen inte handlar om Charles Manson 😉
Det här var en bra film enda abret var just Rappace. Inte bra inte dålig bara trist och intetsägande.
https://filmitch.wordpress.com/2014/12/27/the-drop-2014-usa/
Jag har sagt det tidigare ta och se The Take för guds skull.
https://filmitch.wordpress.com/2012/07/20/the-take-2009-storbr/
filmitch:
Det känns som en film som förtjänar en omtitt, tror du inte det? Den kanske växer ännu mer då? 🙂
The Take säger du….Då säger jag:
Todiloooo! Den är på G! 🙂
Japp, håller med. Filmen är en trea, tyvärr. Den har mer att jobba med än vad man får ut tycker jag. Hardy är filmens stjärna och gör mycket med sin roll. Gandolfini är värd att nämna även han. Rapace är felcastad, men håller med om att det är bra att hon heter Nadia så att man inte behöver störa sig på hennes brytning.
Så här skriver jag idag om The Drop. Hade förväntat mig mer så blev lite besviken, även om den har en del av värde.