THE FAVOURITE

Γεια σας Yorgos,

Utan att ta i i överkant, jag kan inte säga att vår relation började så bra. Jag tyckte inte du var något mer än en superpretentiös grekisk 36-årig kulturman när du värkte ur dig din karriärs hittills enda lågvattenmärke i mina ögon och hade du träffat mig då hade du antagligen fyllt munnen med tokvarmt ouzo och spottat ut skiten rakt i mitt fejs. Jag förstod inte Dogtooth alls, jag förstod inte dina ambitioner, jag förstod helt enkelt ungefär lika lite av filmen som filmens huvudrollsinnehavare gjorde av det korrekta grekiska språket.

Det var drygt sju år sedan Dogtooth fick svensk biopremiär, jag skrev om den, hängdes ut av andra bloggare som totalt hjärndöd och tänkte ge upp hoppet om dig. Men om det är någonting av värde du behöver veta om mig så är det att jag sällan gör det. Det är liksom inte min grej att ge upp på folk sådär så även om jag skippade Alper (pga redan nämnda anledning, jag var liksom less på dig då) så såg jag The Lobster när den kom. The Lobster. En sån jävla SJUK film. Och så BRA! Hur fick du till det manuset egentligen Yorgos, man undrar ju vad som rör sig i ditt huvud, helt klart.

The Lobster är en av få filmer på min blogg som jag VET förtjänar ett högre betyg än jag gett. Jag tänker så ofta på den filmen så det kan omöjligt vara en 3:a. Ska se om den vilken dag som helst och rätta till misstaget, jag lovar. Sluta gör sådär med munnen Yorgos, du ser ut som om flourtanten varit på besök. Jag vet att det är ouzo! Ouzo svider i ögonen om du spottar, jag vet det också. Svälj, Yorgos, SVÄLJ!

Förra året gjorde du The Killing of a Sacred Deer och DÅ kan man säga att vi slutade dejta och liksom kilade stadigt på riktigt. Vilken film alltså! Du skrev manus till den filmen också tillsammans med din vapendragare Efthymis Filippou och uppenbarligen är era hjärnor totalsynkade och precis lika jävla galna. Συγχαρητήρια Efthymis, jag avundas dig alltså. Jag kan erkänna att mina fantasier också är rätt utflippade, jag skulle mer än gärna skriva filmmanus med er. Eller bara sitta bredvid och doppa vitt bröd i tsatsiki, det går också bra. Jag är inte så knusslig.

Nu är det några månader sedan jag såg The Favourite på Malmö Filmdagar, kanske den första visningen av filmen i Sverige. Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Den här gången är det Deborah Davis och Tony McNamara som skrivit manus och jag kände mig en smula orolig för just detta. Två utbölingar som ger sig in i Lanthimos-världen, hur skulle DET gå?

Med facit i hand, det spelar fan ingen roll vem som är i närheten av dig, Lanthimos-världen ordnar du så himla bra alldeles själv. Om du till och med kan få ett ”vanligt” kostymdrama som denna att bli quirky, knäppt och galet bitskt så är du kanske än mer begåvad än jag trott. Och visst kommer Oscarsnomineringarna hagla över denna film, den kommer få precis sådär många som jag ville att The Killing of a Sacred Deer skulle få men inte fick och visst kommer jag vara glad för din skull, MEN, samtidigt, det ÄR härligt om du fortsätter vara lite mer okänd också. Fortsätter vara lite mer underdog för alla utom oss i det allra filmnördigaste gardet. För mig kommer du alltid vara knäppgöken från Grekland. Och FY FAN vad jag gillar knäppgökar! ελληνικά τρελό λέβητες!

Γεια σας = hallå
Συγχαρητήρια = grattis
ελληνικά τρελό λέβητες = grekiska galenpannor