Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.
Joråsåatteh.
Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).
Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.
