Det var längesedan jag såg en filmaffisch som gjorde mig lika glad som denna. Röd, glad och fin och med en vitt fjäderfä mitt i bild, självklart blev jag sugen på filmen.
The good heart handlar om surgubben och barägaren Jacques (Brian Cox) som jobbar med att slippa ännu en hjärtattack med alla till buds stående medel. I hans fall stavas det: avstressningskassettband. Men det går inte så bra, hans korta stubin gör att han lackar ut på berättarrösten och hey, där kom den femte hjärtattacken som ett brev på posten.
På sjukhuset tvingas han dela rum med Lucas (Paul Dano), en hemlös och mycket ensam ung man som ligger i sin sjukhussäng på grund av ett misslyckat självmordsförsök. Dom två udda filurerna hittar varandra och märker att dom faktiskt behöver varandra.
Den här typen av otrolig vänskap har setts förr mången gång på film och kommer att ses lika många gånger till. Det är en tacksam infallsvinkel att tota ihop två olika personlighetstyper, få dom att förstå sig på varandra och därmed också – till slut – sig själva. Att den ena typen är en grumpy gammal gubbe, ja, det gör det tydligen ännu mer intressant. Jag skriver tydligen eftersom jag personligen inte riktigt tycker det men filmmakare världen över verkar ha en uppenbar faiblesse för just dessa gamla hundar som prompt ska läras att sitta på äldre dar.
Jag får inga bra vajbs mellan Jacques och Lucas och det är liksom en förutsättning för att en film som denna ska klicka till. Men nej, det sa inte klick, inte den här gången.
I den här typen av buddy-filmer känns det generellt som om den äldre hälften (man eller kvinna) gärna ska vara den tjuriga. Synd på Brian Cox, jag gillar honom. Och Paul Dano gör uppenbarligen inte bara bra insatser.
Sofia:
Även jag gillar både Dano och Cox men jag tycker inte dom funkade tillsammans. Det var synd på en sån fin filmaffisch 😉