Det här känns som det amerikanska försöket att göra en feel-good-film av typen Filip och Fredriks Trevligt folk. Men nja. Det gick väl sådär kan jag tycka.
Det känns som jag likt Nalle Puh druckit på tok för mycket håning. Gulligt och snällt och sockersött utan minsta klump eller annat tuggmotstånd. Filmen är så pass beige (ja beige, men inte för den skull dålig) att jag inte kan komma på så mycket vettigt att skriva så det får räcka nu.
Se den om du vill, skippa den om du vill, du kommer inte märka nån större skillnad i ditt vardagliga liv.
