THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.