Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.
Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?
Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.
Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.
Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.
För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.
Jag är nog trögtänkt, men jag fattade inte slutpoängen. Menade du att filmen speglar en medvetenhet om kvinnans utsatta ställning eller att den inte gör det? 🙂
Staffan, fast inte Stalledrängen:
Jag menade att Lars von Trier känns som en man som inte bryr sig det minsta – oavsett. Tror inte han är varken medveten eller omedveten, han kör sitt race 🙂
OBS! Spoilervarning i kommentaren som följer.
Jag gick också in i salongen med en mental sköld, beredd på sadistiskt våld. Och det kan man väl inte direkt säga att den saknade. I synnerhet led jag med Riley Keoughs karaktär. Scenen med mamma och de två barnen var mest morbid, medan den blev riktigt otäck först när hon ligger skadeskjuten och han kommer och gör slut på det hela… för mig gick tankarna till Utöya faktiskt. Den där känslan av total utsatthet inför någon jävla idiots nycker var kanske det värsta med den här filmen.
Så jag tycker nog i slutändan att det otäcka inte bara låg i det rent visuella, utan i uppbyggnaden i scenerna (kanske därför de var så satans utdragna); den psykologiskt katt-och-råtta-stämningen där man visste hur utgången skulle bli var rätt vidrig.
Trots det tyckte jag filmen var lite tråkig… allt det där som brukar ligga mellan raderna (eller nja, det brukar vara rätt uppenbart vad ”undertexten” i hans filmer är) var mest rappakalja. Tradigt.
Läste däremot en artikel i DN i stil med ”seriemördarens utveckling i filmvärlden” och där gör skribenten en poäng med tHtJB som jag kan hålla med om. Och det är att von Trier knappast ”säljer in” seriemördaren som nån särskilt vass psykopat, i stil med När lammen tystnar. Jack är liksom bara vidrig, och det kanske är det mest rättvisa porträttet av en seriemördare?