”Bara han inte gråter. Jag klarar inte när han gråter”.
Dottern ser sammanbiten ut när vi sitter i en av hångelsofforna på Skandia och det är dags för red carpet-visningen av nya filmen med Benedict Cumberbatch på Stockholms Filmfestival. The Imitation Game heter den och handlar om Alan Turing, mannen som dechiffrerade Enigmakoden, tyskarnas hemliga kommunikationsmetod under andra världskriget.
Det är inte superlätt att få med dottern på bio längre, hon är 17 år och det är en massa annat som lockar, att titta sönder TV-serieboxar på repeat till exempel. När jag tjatade på henne att ge Sherlock en chans mellan några Ally McBeal-avsnitt var det ett jävla surande, buffande, gruffande. Hon förstod inte varför, inte på en fläck, men hon stoppade in första säsongen i DVD-spelaren och tre timmar senare kom hon ut från sitt rum – lyrisk.
Sen den dagen har hon älskat Sherlock och hennes betuttning i Benedict Cumberbatch är på gränsen till osund. Visa henne en bild på hans händer och hon börjar gråta. Säg hans namn och hon börjar gråta. Fråga om hon vill följa med på en red carpet-visning av The Imitation Game och hon börjar gråta. Det jävliga är att jag förstår henne. Han har ”nåt” som är i det närmaste utomjordiskt, han är ful, konstig, ordinär, snygg och vacker på en och samma gång.
Den här filmens stora plus är just Cumberbatch i huvudrollen, utan honom en mycket tristare film. Att det är en livshistoria väl värd att berätta står helt klart men jag känner mig inte riktigt tillfreds med slutresultatet. Filmen känns väldigt tillrättalagd, väldigt ”snäll” om man jämför med vad som faktiskt hände både Turing själv och arbetet runt honom.
Jag tycker filmens sista tjugo minuter är fenomenalt bra men det hjälper inte riktigt, inte så att resten är dåligt, det är bara sämre än det hade kunnat bli. Kiera Knightley till exempel, för tusan hakar, varför casta henne i rollen som krypteringsanalytiker och typ….geni? Det skaver en smula kan man säga. Benedict Cumberbatch är däremot väldigt bra men vem är förvånad?
Och ja, han grät. Och nej, inte bara han.
Dotterns betyg:
Dotterns betyg om inte Benedict Cumberbatch hade varit med:
Mitt betyg:
Det här är min sista recension från Stockholms Filmfestival 2014. Det kommer en liten sammanfattning på fredag men förutom det är det tack för mig för det här året.
En rätt genomsnittlig biopic låter det som? Fast med Benedict då 😉
Men du, heter han inte Alan Turing?
Sofia:
Det blev rätt på ett ställe i texten och fel på ett men nu är det rätt på båda. Tack för uppmärksamheten 🙂 (tyckte dock själv det var värre att jag hade skrivit Cumperbatch ;))
Och ja, en ytterst genomsnittlig biopic med känslan av lite under medelbudget.