Om jag hade haft mer förhandsinformation än jag hade om The Imposter så är det inte säkert att jag hade sett den.
Om man tänker att lögnare och bedragare är som brännässlor så har jag nyligen suttit och kissat i en stor jävla nässelbuske, jag har gnussat min nakna bakdel mot bladen och det sved rätt ordentligt. Jag är helt enkelt evinnerligt trött på oärlighet över lag. The Imposter handlar om just detta i kombination med avancerad psykisk sjukdom, en skvätt white trash och en försvunnen pojke och som tur är visade sig filmen vara aningens mer twistad än mitt eget liv. Aningens. Inte mycket men tillräckligt för att jag objektivt kan titta på filmen och inte jämföra den med någon eller något annat. Det underlättar när jag ska skriva en recension.
Nicholas Barclay är en 13-årig lintott med blå ögon. 1997 försvinner han från sitt hem i Texas och familjen kan inte sluta leta efter honom, inte ens när polisen gett upp. Fyra år senare dyker han upp – i Spanien. Alla tecken tyder på att det är han, förutom det faktum att han är mörkhårig, har bruna ögon, väl synlig mörk skäggväxt, enbart pratar engelska med fransk brytning och är en 23 årig man vid namn Frédéric Bourdain. Fast det sista är det ingen som vet till en början, ingen mer än Frédéric själv förstås.
Jag ska inte spoila historien alltför mycket, det vore synd tycker jag för den här dokumentären har verkligen en thrillerkänsla över sig som är ganska ovanlig i dessa sammanhang men inte desto mindre engagerande när det väl händer. Det finns twister både hit och dit och jag sitter mest och skakar på huvudet, skrattar ibland, blir rädd ibland och frågar mig själv ”är detta verkligen möjligt? Kan detta verkligen vara sant?”
Nu vet jag av egen erfarenhet att precis allt kan vara möjligt hur knepigt det än verkar till en början och detta gäller även Frédéric Bourdain och hans agerande. Hans ögon är ingen lek, jag ser honom ibland framför mig trots att det är flera dagar sedan jag såg filmen. Han är riktigt otäck den mannen.
Som film betraktad är den snygg, jävligt snygg till och med. Snyggt filmad, snyggt ljussatt och perfekt klippt. Jag är riktigt imponerad, jag ler, det här är riktigt bra! Mitt enda aber för filmen är några lösa trådar, jag hade velat ha fler svar men jag vet också att jag ibland måste acceptera att det inte finns några.
Jag struntar i svaren, jag går på magkänslan och det här är en redig fyra även om Bourdain själv är en riktig nolla.
Jag såg filmen med killarna bakom bloggarna Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Deny Everything. Klicka på respektive blogg för att läsa deras syn på filmen.
Gnarly, dude. Länken till min sida är en bedragare!
Här är den rätta:
http://fripp21.blogspot.se/2012/11/the-imposter-2012.html
Henke:
Fixat! 🙂
” Alla tecken tyder på att det är han, förutom det faktum att han är mörkhårig, har bruna ögon, väl synlig mörk skäggväxt, enbart pratar engelska med fransk brytning och är en 23 årig man vid namn Frédéric Bourdain.” Hahahaha. Mycket fyndig mening, varför kom inte jag på den? 😀
Jag håller med dig om att det är en bra gjord dokumentär. Men för mig föll den på att den aldrig kom fram till vilken historia den ville berätta… Var det om familjen som blev lurad av Frederic? Eller var det om familjen som lurade omvärlden?
Henke:
Jag gillade att jag först trodde att historien var självklar, att det bara fanns EN historia att berätta för att sen sitta som ett totalt frågetecken och känna nästan en thriller-twist i maggropen.
Oärlighet är otrevligt, instämmer. Visst är han läskig, den där Frédéric. Fullkomligt kall och bryr sig noll om andra människor… och det värsta är att han liksom vet om det själv och gillar det. Burr.
Fast filmen blev inte mer än en trea från mig.
Jojjenito:
Jag tycker historien, alltså det som berättas, egentligen är en trea men det är en sån sablans snygg förpackning att jag bara smälter och tjongar på med ett högre betyg.
Det låter nästan som en sådan där dokumentär som skriver sig själv…