Ååååå vad jag vill tycka om den här filmen! Jag vill jag vill jag vill så gärna göra det!
Jag blir som en trotsig fyraåring utan gummistövlar i en sandlåda när det spöregnar och inte vill gå in. Jag vill sitta i den plaskvåta kattnedkissade kommunala sanden och köra den där röda plastbilen runt runt. Jag har ju för fan byggt en fungerande motorväg med refuger och grejer! Låt mig va! Gå bort! Jag sitter här och här sitter jag bra och jag leker med prylar som gör mig glad och inget surt nedfall som helst kan få mig att ändra mig. Sluta muta mig med pannkakor dumma förälder, jag vill inte haaaaaaa!
Nu är jag inte fyra år även om det känns så ibland. Jag är däremot fullt och fast övertygad om att en Hulk kommer pryda min kropp inom en inte alltför avlägsen framtid och jag måste därför hitta den perfekta förlagan, ett porträtt av Lou Ferrigno är nämligen inte att tänka på. Det fick alltså bli en omtitt av The Incredible Hulk från 2008 med Edward Norton som den strålningsskadade doktorn Bruce Banner.
Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.
I mina ögon är det regissören Louis Leterrier som är boven. Han har fått en alldeles för stor mössa. Han har givits ansvar han inte kan hantera. Buuuu Louis, man lajar inte med hulkfilmer på det här sättet, det är en skymf! Kom och lek med mig i sandlådan istället, jag kan baka en ”sockerkaka” – och tvinga dig att äta den.
Synd på bra förutsättningar 🙁 Jag tror jag gillade Norton bättre än Bana som Banner, men jag tror stormössan på Louis bland annat stavas CGI. Varken Hulken eller hans monsternemesis kändes särdeles övertygande.
Sofia:
Norton som Hulken funkar, jag var väldigt skeptisk innan men han funkar riktigt bra. Men allt runt omkring gör det verkligen inte. Det borde vara omöjligt att misslyckas med en sån pass bra historia men ingenting förvånar mig länge 😉
Och jag tycker (tyckte – var ett sedan jag såg den) precis tvärtom. Iofs tävlar den mot Lees miserabla film och där blir vad som helst ett mästerverk i jämförelse men jag gillade tempot och skådisarna det var kanske bara slutet som var lite väl bullrigt och CGI-aktigt för min smak annar underhållande.
Kan hålla med om de hetsiga förtexterna men personligen gillade jag att man snabbt rafsade över förhistorien. Suverän start i favelorna lite Bourne känsla där.
filmitch:
Jag tycker inte Lees film är fullt lika miserabel som du tycker men den har sina svagheter. TV-serien däremot, den har inga.
Är det denna som är del av Avengers-filmerna, eller är det den andra Hulken-filmen (Ang Lee’s)? Eller ingen av dem?
Henke:
Jag vet inte hundra faktiskt. Kanske en kombo av båda?
Båda på sätt och vis – den här tar vid där Lees slutar och den har en epilog som kopplar till Iron man o Avengers.
filmitch:
Tack för att du redde ut det hela. Nu slapp jag se om The Avengers 😉
Jag gillade denna! Och den är hulklängder bättre än Lees.
Och det här är ju den film som knyter än till resten av Avengers-filmerna. Lees är en bastard.
http://jojjenito.wordpress.com/2012/03/23/the-incredible-hulk/
Jojjenito:
You say whaaaaaatt? Hulklängder bättre än Lees film? Nähäääädu.