Jag läser Fredrik Sahlins ord om denna film på SVT Kultur:
” I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.”
Sahlin ger filmen 0/5 i betyg och jag känner en fräschör över detta statement.
Sen klickar jag in till Henke på Fripps Filmrevyer och läser hans åsikter om samma film.
”Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man.”
Henke ger filmen 4/5 i betyg och jag känner en förvåning som nästan spräcker den där lilla blodådran på sidan av pannan, den jag får för mig kan spricka när man minst anar det precis som den gjorde på Suzanne Reuter 1994. Det glömmer jag aldrig.
När chocken lagt sig finns där ingen återvändo. Jag måste helt enkelt se filmen. Jag måste bilda mig en egen uppfattning.
Komedier med en speltid på två timmar ska man alltid akta sig för. För att förtydliga mig lite – man ska ALLTID akta sig för dessa. En riktigt bra komedi håller inte för två timmars speltid, aldrig aldrig någonsin. Wedding crashers (Wilsons och Vaughns förra gemensamma film) var 119 minuter lång. The Internship är 119 minuter. Det finns INGET försonande i att det fattas en ynka minut till tvåtimmarsgränsen, båda filmerna är väldigt mycket för långa, alltså VÄLDIGT mycket för långa. Dom är även för många.
Jag kan tycka att Wedding Crashers hade en del helt okej scener och att slutresultatet om än svagt i alla fall blev godkänt men den här stinkande rullen hade dom kunnat göra Ctrl A med redan på manusstadiet och sedan tryckt på Del. En ”hoppsan” helt enkelt. En ”hoppsan” som filmvärlden borde ha kunnat vara tacksam över.
The Internship är en så fullkomligt menlös film, alltså, jag saknar ord. Förlåt Henke, men den här gången är jag verkligen inte på ditt lag. Jag känner bara att det bultar i tinningen och att den där blodådern längtar efter att brisera. Av chock, grav irritation eller hederlig hjärnblödning, den skiter i vilket.
Håller med. Två menlösa och bortkastade timmar. Jag blev lite dummare av att se den här (och då var jag inte ens den smartaste pajsarn på gatan innan!) 🙂
Vrångmannen:
Jadu, inte tusan blev man smartare av den här filmen. Undrar hur Google tänkte? ;
erkänner att jag började titta men stängde av efter en halvtimme då jag bara blev irriterad. Kanske vände det sedan och blev jättebra 😉
filmitch:
Haha, ja kanske det. Men i min värld gjorde den inte det 😉
Årets vidrigaste komedi. Fruktansvärd.
Plox:
High five på det!
Haha, skämtare där. Nåväl, tycke och smak kan man ju inte diskutera.
Jag fann igenkänningshumorn mycket underhållande. Ungefär som i klassikern Office space. Nu var inte The internship inte lika bra som Offoce space, men det fanns likheter i typen av humor och känsla i filmerna. Office space är ju inte under av djuplodande komedi den heller, men den har med rätta hyllats av filmälskare. Intressant nog hyllas den efter ett antal år på hyllan (som så vanligt är).
Ditt franka påstående om att riktigt bra komedier aldrig kan vara två timmar får mig dock lite fundersam. Det tål att tänkas på…
Henke:
En tvåtimmarsfilm kräver sitt manus (oavsett genre) för att vara bra och gärna ett manus som har fler dimensioner än att enbart locka till skratt. Därav är det svårt att få en komedi på 120 min att fungera. Tycker jag. Men vi kanske tycker lika olika om det som om denna film. Vem vet? 🙂
Bra manus gäller för alla filmer, oavsett längd. Bra komedier är uteslutande mer än bara skratt. För mig.
Fem komedier på runt eller över två timmar: The holiday, Bridesmaids, Stupid.crazy.love, This is 40, The heat…
I rest my case. 🙂
Henke:
Attans. Jag gillar ju alla fem. Men du gillade väl inte This is 40? 😉
Nä, det var ju dina favoriter jag listade, betygen 4,4,5,4,4
Henke:
Fem undantag som bekräftar regeln alltså 😉
Ok, några fler ”undantag” då, några som du inte har på bloggen; Tootsie, Ombytta roller, Tillbaka till framtiden, Good morning Vietnam, Häxorna i Eastwick, Midnight run, Working girl, Parenthood, My cousin Vinny, Multiplicity, Livet från den ljusa sidan, There’s something about Mary…
De finns därute, de långa och bra komedierna…
Henke:
Dom flesta av dessa filmer är mer långa än bra tycker jag och även dom bra är _för_ långa.