THE ITALIAN JOB

Heistfilmer kan vara riktigt underhållande små pärlor. Kolla bara Oceans Eleven, Now you see me, Tower Heist och Jönssonligan – Den perfekta stöten. Det är nog det närmaste en animerad film man kan komma i en spelfilm eftersom endast fantasin sätter gränser för vad som kan stjälas – och hur. Allt går att lösa med kameravinklar, snabba klipp och bergochdalbaneloopar i manuset så tillslut är man helt borta och säger ja till allt med dreggel i mungipan.

När jag satte mig tillrätta för att se The Italian Job trodde jag att det var en sån film jag skulle få se, en skamlös overthetop-heist-film med upptempomusik och svindlande svindlerier. Det blev inte riktigt så. The Italian Job är på många sätt en okej film MEN den är i långa stunder ganska intetsägande och den skriver mig som tittar på näsan. Sånt är jag allergisk mot.

Jag har inte sett originalfilmen från 1969 och jag tror inte jag behöver göra det för att kunna leva ett fullgott liv till pensionen. Jag blir dock lite störd över att Charlize Therons rollfigur underanvänds och att Mark Wahlberg är med för mycket. Men Jason Statham är cool och Edward Norton som badguy är jobbigt att se. Inte för att han inte gör det bra utan för att jag helt enkelt gillar honom mer som snällis.