Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.
Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.
Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.
Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.
Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.
Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.
Oj. Hoppsan. Vilket betyg. Jag läser mellan raderna som jag inte läser att jag bör se denna. 😉
Jojjenito:
Det bör du. Absolut. En Sån Sjukt Bra Film! Film med stort F. The Judge är en såndär ”riktig film” om du förstår vad jag menar. Hantverk, hjärna och hjärta i samma film.
Tog och såg denna på bio när jag var nere i Prag i november och visste inget om handlingen, men titeln gjorde att man förväntade sitt ett rättegångsdrama. Filmen är ju något helt annat och jag håller med om att den lyckas överraska. Bra prestationer, karaktärer och manus. Lite bortglömd i Oscarsnacket, även om Duvall är nominerad.
The Judge fick inte toppbetyg av mig, men jag gillade den och är glad att jag tog och såg den, helt klart.
Movies-Noir:
Det blev ju ett rättegångsdrama – också. Det härliga med filmen är ju att den har allt göttigt i ett och samma fodral. Jag tycker verkligen att Robert Duvall förtjänar en nominering men Robert Downey Jr skulle också ha haft en. Han är helt otrolig här tycker jag.
Du blev inte lika knockad som jag, så är det ju, men å andra sidan gav du den ett ganska högt betyg ”för att vara du”. 😉
Övervägde att prioritera bort denna, nu kommer den definitivt att ses. Tackar! 🙂
Plox:
Bra där, det känns som en vettig prioritering. Även om du kanske inte blir lika golvad av filmen som jag så tror jag definitivt att du kommer tycka den är riktigt bra. Alltså RIKTIGT bra.
Har legat länge på min radar tids nog så blir det av. Duvall är alltid sevärd.
filmitch:
Tänk…du har den att se fram emot. Lyllo dig 🙂